Låt mig få börja med att berätta något väldigt roligt: Vi har aldrig haft så mycket pengar i vårt land som just idag! Och redan imorgon kommer vi att ha ännu lite till. Kanske inte så mycket som vi önskat, men ändå lite mer i alla fall.
Tyvärr är det dock så att den offentliga sektorns andel av denna växande ekonomi är krympande, samtidigt som kraven på sektorn ökar. Därför är i stort sett alla verksamheter inom den offentliga sektorn underfinansierade. Om man ser till vår egen kommun omfattar den årliga budgeten mer än sex miljarder kronor. Det är otroligt mycket pengar, men det räcker ändå inte riktigt till allt man kunde önska. Varje år måste vi pruta ned nämndernas krav och önskemål med mellan 150 och 200 miljoner kronor. Kraven och förslagen är alla väl motiverade syftande till att ge bättre kvalitet i skola, vård och omsorg, bättre service till medborgarna och underhåll av våra fasta tillgångar. Pengarna som saknas är många, men ändå inte mer än 3% av den totala budgeten.
I Sverige talar vi med stolthet om vår fina fördelningspolitik där vi genom skatter och transfereringar fördelat tillgångar mellan människor så att alla ska ha det något så när bra. Men fördelningspolitik handlar också om fördelning mellan det offentliga och privata, d.v.s. hur mycket det ska finnas att fördela genom politiska beslut och hur mycket som ska finnas för privata konsumtion. Trenden i vårt land de senaste åren är solklar, det är den privata konsumtionen som fått växa - den offentliga har fått krympa. Men om människor trots att man medvetet valt att inte satsa på den gemensamma sektorn inte är nöjda med vad sektorn levererar har man inte förstått
sambanden i politiken och ekonomin.
För mig är frågan om fördelning alltså också en fråga om man är för delning, eller inte?
