Information till våra läsare

Den 31 december 2024 är sista dagen som Folkbladet ges ut. Detta innebär att vår sajt inte längre kommer att uppdateras efter detta datum.

Vi vill tacka alla våra läsare för det stöd och engagemang ni har visat genom åren.

För er som vill fortsätta följa nyheter från Norrköping och Finspång hänvisar vi till NT.se, där ni hittar det senaste från regionen.

Tack för att ni varit en del av Folkbladets historia.

För många vill hjälpa till

Göran Persson borde väntat med att uttala sig.
FOTO: SCANPIX

Göran Persson borde väntat med att uttala sig. FOTO: SCANPIX

Foto:

Norrköping2005-01-13 06:00
Det här är en debattartikel. Åsikterna i texten är skribentens egna.
Under de dryga två veckor av tsunami-krisen som vi hittills upplevt har det burits fram många vittnesmål om ineffektiv konkurrens i "hjälparbranschen".
Mängden av organisationer och personer som vill hjälpa till i katastrofområdena har skapat sina egna små kaos i det stora kaoset. Insatser vid stora katastrofer och olyckor behöver ledas av professionella och närmast militärt bestämda aktörer för att bli effektiva.
Kravet på effektivitet innebär ibland att länder - som t ex Indien - och myndigheter - som till exempel UD - ibland tvingas tacka nej till erbjudanden om hjälp från olika håll.
Det är förståeligt om människor som vill hjälpa medmänniskor i nöd känner sig förorättade när deras erbjudanden om insatser får nobben. Det är dock inte hjälparnas känslor, utan de hjälpbehövandes behov, som bör stå i förgrunden vid akuta katastroftillfällen.
Sten Thelander, psykiater vid Statens beredning för medicinsk forskning, varnar nu för en motsvarande överetablering inom "krisbearbetnings- och terapibranschen" här hemma i Sverige.
I en intervju med radions Ekoredaktion konstaterar Thelander att de allra flesta människor tar hand om sina sorger och bedrövelser på privat väg.
De känner inget behov av att samtala med främlingar - hur välutbildade dessa än är - för att bearbeta sina upplevelser efter olyckor och/eller anhöriga som plötsligt gått bort från dem.
Familjemedlemmar, vänner, släktingar, arbetskamrater, fotbollslaget, körsångskollegor och alla andra tänkbara exempel på förtroliga, trygga och självvalda nätverk i det civila samhället räcker gott och väl för de flesta av oss.
Risken med det stora utbudet av krisbearbetningsgrupper och terapierbjudanden är att många människor helt i onödan och onödigt länge låses fast i den offentliga krisbearbetningens krav och ritualer. Till Ekot säger Sten Thelander att "Det finns vad jag förstår en ganska fullständig konsensus bland dem som jobbar med krisforskning att vänner och arbetskamrater ska prövas först innan man väljer det professionella." Folkbladet ansluter sig till denna konsensus.
Läs mer om