Folk tjänar inte på att stanna hemma
Louise Malmström
Foto:
Det här är en debattartikel. Åsikterna i texten är skribentens egna.
Nu menar man i och för sig inte riktigt så, visar det sig om man tar sig tid att ta del av artiklar och reportage. Man menar att 90 procent av kvinnorna får mer pengar att röra sig med om de är sjukskrivna än om de arbetar. Vilket väl i och för sig förutsätter att man åtminstone har ett arbete att vara sjukskriven ifrån, men i alla fall. Detta bevisar man genom att från lönen dra av kostnader som man hänför till jobbet, exempelvis luncher och resor, och jämföra summan med summan för sjukpenningen.
För det första vill jag ifrågasätta de kostnader undersökningarna utgår från. Vilken verklighet lever man i om man tror att städerskor och vårdbiträden käkar dagens lunch på restaurang? Jag kan naturligtvis inte tala för alla men jag har jobbat både som vårdbiträde i hemtjänsten och städerska på ett företag och för mig och mina kollegor då var det inte tal om att köpa dagens.
Det var matlåda som gällde och det torde sannolikt innebära att lunchkostnaden blir densamma när man är på jobbet som om man varit sjukskriven. På min städarbetsplats stod arbetsgivaren för busskort till de anställda, vilket kanske var ovanligt generöst, men när jag jobbade i hemtjänsten bodde de flesta arbetskamraterna på promenadavstånd. Själv samåkte jag till jobbet med två andra så ofta det gick.
Vilka populistiska vägar leder man folks tankar när man författar rubriker som att man förlorar på att yrkesarbeta? Ökar inte risken för att alla som jobbar och inte är sjukskrivna tänker "jaha, det är det det handlar om. Folk vill inte jobba. Varför ska jag vara med och betala för folk som går hemma fast de inte behöver?" när man skriver så. Hur många läser hela artikeln och får veta att så gott som alla tillfrågade långtidssjukskrivna säger att de naturligtvis vill börja yrkesarbeta igen?
Om man läser lite mer än löpsedlar och rubriker finner man flera delar i Karolinska institutets studie som är intressanta, trovärdiga och relevanta att uppmärksamma. Det faktum att en femtedel av de sjukskrivna kvinnorna anser att de inte har blivit bemötta med respekt och tagna på allvar vid sina kontakter med sjukvården och att de inte har regelbunden kontakt med försäkringskassan och sin arbetsplats till exempel. Och att risken för sjukskrivning är dubbelt så stor för kvinnor som arbetat deltid och aldrig bytt arbetsplats liksom för dem som har huvudansvaret för hushåll och barn.
64 procent av långtidssjukskrivna kvinnors diagnoser rör stressrelaterade besvär, utbrändhet eller värk i rörelseorganen. Att man försöker ta reda på vad det är i kvinnors liv och arbetsliv som gör att de blir sjukskrivna är en förutsättning för att man ska angripa orsakerna. Men då ska man i diskussionerna också utgå från de huvudorsaker man kommit fram till. Den här studien visar på att de tycks vara ojämställdhet, oförmåga att vidareutbilda sig och byta arbetsplats och arbetsgivare samt diskriminering på grund av till exempel föräldraledighet.
Man ska inte i sann populistisk anda hävda att folk stannar hemma från jobbet för att de tjänar på det ekonomiskt eftersom det bara lär vara sant för ett mycket litet fåtal.
Det underblåser bara egoism och rycker undan grunden för solidaritet mellan de som är friska och har jobb och de som är sjukskrivna och arbetslösa. Den solidaritet som är grunden för vår välfärd. Farligt, farligt.