Fiaskot - det bästa som kunde hända
Marvikenverket bara några mil från Norrköping. I anläggningen var det tänkt att Sverige skulle tillverka sitt plutonium. Arkivfoto: Robert Svensson
Foto:
Det här är en debattartikel. Åsikterna i texten är skribentens egna.
Tanken var att materialet till den blågula bomben skulle tillverkas utanför Norrköping.
</span>
Ute på Vikbolandet, vid Bråvikens strand knappt sex mil öster om Norrköping, står Marvikenverket. Den gamla reaktorhallen sträcker sig 80 meter över marken. Det var här Sverige skulle tillverka sitt plutonium: anläggningen var tänkt att både leverera elenergi och materialet till kärnvapen. Men planerna på en kärnanläggning i Marviken slutade i fiasko och det är nog bäst så.
Idén att tillverka ett svenskt kärnvapen dök upp direkt efter andra världskriget. USA:s atombomber över Japan 1945 hade visat de nya vapnens kraft. Sverige hade Sovjetunionen som nära granne och det ansågs kräva en stark militär förmåga. Ju starkare Sverige var, desto mindre sannolikt var en attack från grannen i öst. Och vad kunde vara mer avskräckande än kärnvapen?
Diskret inledde militärer, politiker och industrins män ett arbete för att utveckla svenska kärnvapen. Om detta har historikern Wilhelm Agrell skrivit i den läsvärda boken Svenska förintelsevapen (Historiska media 2002). "Den svenska linjen" gällde: kärnvapnen skulle utvecklas i Sverige och utan att vara beroende av andra länder. Det innebar att materialet till vapnen skulle framställas i svenska reaktorer som var specialbyggda för att både kunna leverera el till hushåll och industrier och vapenplutonium till militären. Det var en sådan reaktor som byggdes i Marviken.
Efterhand svalnade de svenska kärnvapendrömmarna. Det som verkat vara en utmärkt idé på 50-talet var mest ett dyrt problem på 60-talet. Inom socialdemokraterna protesterade ungdoms- och kvinnoförbundet högljutt mot bombplanerna. Den svenska utrikespolitiken gick i allt högre grad ut på att förhindra upprustning i världen och då såg det inte bra ut om Sverige samtidigt arbetade på ett eget kärnvapenprogram. Till och med militären började tröttna. Den blågula atombomben skulle bli så dyr att det inte skulle finnas pengar till så mycket annat i vapenväg.
Dessutom: hur skulle egentligen bomben användas? I händelse av krig skulle kärnvapen till exempel användas mot hamnar på andra sidan Östersjön för att förhindra en invasion. Men samtidigt skulle vapnen döda tusentals baltiska eller polska civila. En annan möjlighet var att fälla kärnvapen över Sverige när fienden gått i land på svenska kusten.
Ingen av idéerna verkade speciellt tilltalande.
1968 skrev Sverige under icke-spridningsavtalet för kärnvapen och punkt sattes slutgiltigt för alla idéer om svenska atombomber. 1970 kom beskedet att Marviken aldrig skulle starta. Reaktormodellen var omodern och några kärnvapen skulle det inte bli. 500 miljoner kronor hade förslösats och i Marvikenanläggningen installerades istället en oljeeldad panna. För norrköpingsborna var fiaskot i Marviken nog det bästa som kunde hända. Trots allt är det en risk att bo ett fåtal mil från ett kärnkraftverk. Det hade dessutom varit en tveksam ära att materialet till förintelsevapen tillverkats inom kommunens gränser.
Även för Sverige var det tur att 50-talets högtflygande planer aldrig blev verklighet. Istället för att bli en kärnvapenmakt kunde Sverige spela en roll för nedrustning och fred i världen.
Anläggningen på Vikbolandet påminner om en mörk tid av kallt krig och osäkerhet. Men även om Marviken aldrig kom att användas som det var tänkt finns fortfarande drömmar om kärnvapen på andra håll i världen.
Regimen i Pyongyang har ambitionen att rusta sig med de mest kraftfulla vapen världen känner. Men de nordkoreanska kärnvapendrömmarna bör skrotas. Precis som de svenska bombdrömmarna skrotades för 40 år sedan.