Barnfattigdom finns överallt. Den finns i Skåne, Finspång, i Warszawa och i Aten. Jag känner lika stor solidaritet med ett fattigt barn i Sverige som med ett barn i Polen.
Som EU-parlamentariker vill jag att Sverige tar ett grepp om barnfattigdomen - inte bara innanför Sveriges gränser - utan i hela EU.
Deabtt
Ofta missar vi EU-perspektivet när vi talar om barnfattigdom. Antingen håller vi oss inom Sveriges gränser, eller så pratar vi om bistånd till den afrikanska kontinenten. I EU lever 19 miljoner barn under det så kallade fattigdomsstrecket, det är 19 procent. I Polen och Lettland lever 26 procent av barnen under fattigdomsstrecket.
Trots min tro på att EU ska lägga sig i så lite som möjligt av nationella frågor så tycker jag att barnfattigdomen är en fråga för EU-samarbetet. Ett fattigt barn kan i värsta fall bli offer för människohandel och då berörs hela EU av de fattiga barnens öde. Detta är ett tillfälle då EU-samarbetet kan göra skillnad för den enskilde individen. Låt oss ta vara på detta.
Inom EU är den Europeiska socialfonden det främsta verktyget för att förebygga fattigdom. Det är genom att vuxna har arbete och att barnen har tillgång till bra skolgång som fattigdom bäst bekämpas. Socialfonden stödjer åtgärdsprogram som innebär en långsiktig skillnad för individens livschanser. Det kan handla om utbildning och kompetenshöjning, bekämpande av diskriminering, hjälp till arbetstagare och företag att anpassa sig till ekonomiska förändringar.
76 miljarder euro investeras i dessa program från år 2007-2013. Det är åtgärder som har en indirekt effekt på barnfattigdomen.
I dessa tider av ekonomisk kris värnar medlemsländerna om sina egna hus. Fattiga länder förblir fattiga och barnen drabbas. I svåra tider behövs socialfonden mer än någonsin. Samtidigt ligger huvudansvaret för välfärden hos medlemstaterna och de måste ta sitt ansvar. Högerregeringarna i Europa vill ta till drastiska sparprogram, som ofta drabbar de fattiga - och barnen allra hårdast. Dessa kortsiktiga åtgärder kommer att leda till ökad barnfattigdom, men också till högre kostnader på lång sikt.
Det är tydligt att det är länder med väl utbyggd välfärd som klarat finanskrisen bäst, och omvänt att länderna med störst problem har svaga allmänna välfärdssystem.
Att se till att barnperspektivet kommer med i alla relevanta delar av det politiska beslutsfattandet är också ett framgångsrikt sätt för att förebygga och bekämpa barnfattigdomen. I europaparlamentet har jag tagit initiativ till att skapa en tvärgrupp över utskotts- och blockgränser med målet att barnperspektivet ska finnas med i alla beslut där barn påverkas. Förhoppningsvis kommer detta leda till att åtminstone Europaparlamenetet blir bättre på att se barns rättigheter i sitt dagliga arbete.
Det finns tillfällen då EU-samarbetet kan göra skillnad för den enskilde individen. Låt oss ta vara på dem.
Barnfattigdom har inga gränser, inte solidariteten heller.