Färgblinda fransmän?
Det var ett i djupet av folksjälen sargat Frankrike som befriades av amerikaner och britter 1944. Förödmjukat av den snabba kapitulationen för Hitler. Vanärat av den franska Vichy-regeringens judedeportationer och samarbete med nazisterna.
Det här är en debattartikel. Åsikterna i texten är skribentens egna.
Tiden flyger i väg och det är lätt att glömma Frankrikes stormiga efterkrigshistoria. I synnerhet som landet återhämtade sig förvånansvärt snabbt ekonomiskt och industriellt och idag är ett ledande högteknologiland. Utrikespolitiskt lade fransmännen om kursen, förbrödrade sig med den forna ärkefienden Tyskland och drog upp ritningarna för vad som nu är den Europeiska Unionen.
Även inrikespolitiken normaliserades. Gaullismen, en nationellt präglad konservativ rörelse som skapades av de Gaulle, blev alltmer likt övriga borgerliga partier och utgör nu kärnan i högerblocket. Mot detta står ett vänsterblock bestående av socialister, kommunister och andra grupper på vänsterkanten. Det en gång så starka kommunistpartiet har krympt medan extremhögern i Front National har vuxit.
Det finns de som menar att uppdelningen i vänster och höger håller på att förlora sin betydelse i Frankrike. Som huvudmotståndare i presidentvalet räknas alltjämt Nicolas Sarkozy från regeringspartiet UMP och socialistpartiets kandidat, Ségolène Royal. Men "Ségo" och "Sarko" jagas av både en borgerlig mittenkandidat, Francois Bayrou från UDF, och den främlingsfientlige Jean-Marie Le Pen. Den senare slog ut socialisten Jospin i förra presidentvalet och fick ställa upp mot Chirac.
Le Pen har redan älskvärt påpekat att Sarkozy är son till en ungersk invandrare och ingen riktig fransman. Denne gör i sin tur så gott han kan för svärta ner den andra generationen arabiska invandrare i Frankrike som han efter ungdomskravallerna i fjol kallade för "slödder". Hårda tag går hem bland konservativa väljare, även om alla inser att man inte löser problemen i förorterna med ännu fler kravallpoliser.
Ségolène Royal lovar 500 000 nya ungdomsjobb, men talar inte om hur det ska gå till. Lika fåordig är hon om vad som ska hända med det ganska generösa välfärdssystemet och den låga pensionsåldern i framtiden. Fransmännen misstänker inte utan skäl att vem som än vinner presidentvalet, så blir det sociala nedskärningar.
Istället profilerar sig Royal på vagt tal om att "demokratisera" det elitistiska politiska systemet i Frankrike och införa en ny "stil" i fransk politik. Samtidigt är Royal själv en produkt av detta system och har gått i samma elitskola som Sarkozy. Något som kan förklara att det är så svårt att se skillnaden mellan deras politiska alternativ. Båda viftar numera lika ivrigt med trikoloren.
På söndag avgörs vilka två som kommer att stå emot varandra i den andra avgörande valomgången den 6 maj. Först då vet vi om de franska väljarna gått åt vänster eller höger. Eller om de blivit färgblinda och röstat fram en kandidat som säger sig stå mellan blocken. Le Pen går förhoppningsvis inte vidare denna gång.