Människor som blint följer en ledare eller en tro utan kritik och ifrågasättande har för mig alltid varit skrämmande. Människor som frånsäger rätten att tänka själva är alltid lätta offer för andras ambitioner.
I fanatism ingår att betrakta den egna övertygelsen som ofelbar och att alla andra har fel, så mycket fel att de inte ens har kvar rätten till sina liv. Alla andra är hädare, förrädare, otrogna, hedningar, undermänniskor eller vad man nu hittar på att kalla dem.
Fanatism är inte förknippat med vissa folk eller vissa tider. Om vi gräver i vår egen historia, till den tid då vårt namn ärat flög över Jorden, kan vi lätt se att vi i vår religiösa fanatism förde fruktansvärda krig främmande länder mot dem som tänkte annorlunda. Ja, även på hemmaplan var kampen skoningslös mot de som ifrågasatte kyrkans bud, de brändes som bekant på bål.
Nu har fanatismen slagit till mitt i vår egen vardag, och vi ställer oss frågande till hur det kunde bli så.
För min del är jag övertygad om att människor som inte är trygga i sig själva, som inte förstår vad som händer och inte kan se något annat sätt att nå förändring är lätta offer för fanatism. Det är vårt gemensamma ansvar att ge människor trygghet, förståelse och förtröstan i demokrati och dialog. Det måste vara några av de grundläggande byggstenarna i det hållbara samhället.