EU bör sätta press på Israel
Torsten Nilsson
Foto:
Det här är en debattartikel. Åsikterna i texten är skribentens egna.
Utan att Israel drar sig tillbaka inom internationellt erkända gränser, kan man knappast vänta sig någon fredlig lösning på Palestinakonflikten. Det är helt enkelt inte seriöst att tala om upprättandet av en palestinsk stat så länge dessa förutsättningar inte är uppfyllda. En sådan stat skulle mest likna de bantustans som apartheidregimen i Sydafrika upprättade för att skilja vita och svarta från varandra. Små öar av fiktivt självstyre, snarare än en suverän, livskraftig stat.
De israeliska bosättningarna byggs hela tiden ut och liknar alltmer befästa städer. Antalet bosättare uppgår nu till över 200.000, dubbelt så många som när Osloavtalet undertecknades 1993. Israeliska militärvägar genomkorsar Västbanken. Som om det inte räckte, håller Israel nu på att uppföra en kinesisk mur med strategisk sträckning djupt inne på palestinskt område. Muren skär rakt igenom byar och gör normalt liv omöjligt för många palestinier.
Inget palestinskt ledarskap som vill överleva kan gå med på ett "fredsavtal" som i praktiken förlänger ockupationen och gör palestinierna till fångar i sitt eget land. Camp David-avtalet löste bara delvis dessa problem och förverkligades därför aldrig. Bushs "road map" är en politisk skiss utan minsta substans.
Arafat har i praktiken suttit i husarrest under de senaste åren. Hans administration är slagen i spillror och hans polis och säkerhetsstyrkor är antingen avväpnade eller underställda ockupationsmakten.
Man kan vara kritisk till korruptionen och svågerväldet kring Arafat och hans diffusa begrepp om demokrati. Men eftersom det är Israels expansionistiska politik som varit och är problemet och inte Arafat, är det svårt att se att hans död skulle förändra något. Det är snarast så att Israel försuttit en chans genom att vägra förhandla med Arafat. Hans efterträdare kommer att ha mindre auktoritet och därmed mindre kompromissutrymme, särskilt om ockupationsmakten lagt sig i valet av den nye ledaren.
Omvalet av Bush ökar inte heller utsikterna till en lösning. Bush är fokuserad på att pacificera Irak, ansträngningar som mest får motsatt effekt. Han ser Israel som USA:s strategiska allierade i regionen och kommer inte att företa sig något som går emot vad regeringen Sharon uppfattar som Israels intressen (inte nödvändigtvis detsamma som Israels verkliga intressen).
Den kristna högerns dramatiskt ökade inflytande i USA och Colin Powells avgång som utrikesminister minskar ytterligare sannolikheten för ett amerikanskt engagemang som kan göra en skillnad. Condoleezza Rice har inte visat någon större självständighet som säkerhetspolitisk rådgivare och hon räknas närmast till administrationens hökar.
Europa skulle kunna göra mycket mer, t ex genom handelspolitiska påtryckningar på Israel. Israels ekonomi är knackig och tål inga ytterligare påfrestningar. Ett resolut uppträdande från EU skulle höja Israels kostnader för ockupationspolitiken och få fler israeler att tänka om.