Ett välkommet angrepp från Fries
Björn Fries, samordnare.
Foto:
Det här är en debattartikel. Åsikterna i texten är skribentens egna.
De beskriver hur dessa medborgare, med sina dubbla anledningar att få vård och stöd, ofta stängs helt ute från effektiva och individanpassade vårdinsatser. På ett för statliga tjänstemän ovanligt frankt sätt konstaterar Fries och Milton att denna vårdskandal främst bottnar i att de ansvariga myndigheterna helt sonika struntar i att hjälpa psyksjuka och drogberoende människor. Samordnarna avfärdar alla de invändningar och argument som de ansvariga myndigheterna brukar använda för att försvara sina tillkortakommanden. Att det finns flera olika huvudmän inblandade brukar t ex anföras som en förklaring till att människor bollas mellan kommunala vårdgivare, landstingens psykvård och statens arbetsförmedlingar och försäkringskassor. Fries och Milton konstaterar emellertid att ett av huvudmännens uppdrag är just att samarbeta över gränserna. Det finns kort sagt inga reella hinder för samverkan mellan olika huvudmän. Okunskap eller bristande resurser duger heller inte som skäl för att lämna människor med dubbla diagnoser för drogberoende och psykiska sjukdomar, åt sitt öde. Kunskaperna om vad som kan och bör göras är idag tämligen allmänt spridda. Och, som samordnarna konstaterar: "att samarbeta och samordna insatserna blir inte dyrare - man kan undvika dubbelarbete och istället stötta varandra".
Ett av samordnarnas förslag är att det bör införas en vårdgaranti som ger människor med dubbeldiagnoser rätten att få vård inom högst 90 dagar. Fries och Milton anser även att vårdtagarna skall ha rätt att välja vårdgivare på egen hand. De föreslår också att en central myndighet skall få ansvaret för att - vid behov - kunna utfärda böter av de kommuner och landsting som trotsar lagen och fortsätter att strunta i drogberoende och psyksjuka människor.
Samordnarnas tuffa angrepp på denna "tysta" vårdskandal är välkommet. Ansvaret måste göras tydligt och ytliga bortförklaringar måste bort från debatten. Det kollektiva ansvaret för missbrukar- och psykvården som råder idag fungerar inte. Kollektivt ansvar innebär tyvärr ofta i praktiken att Ingen tar ansvaret.