Ett regeringsalternativ växer fram
Det här är en debattartikel. Åsikterna i texten är skribentens egna.
Håller uppgången i sig under de kommande åren kan det finnas realistiska förhoppningar på en regeringsduglig koalition mellan (s) och (mp) som alliansens utmanare vid valet 2010.
Skall ett regeringssamarbete mellan socialdemokraterna och de gröna fungera så får inte miljöpartiet vara för litet. Och socialdemokraterna får inte vara för stora.
Storlekens betydelse har betydelse även i politiska sammanhang. Ett för litet ?påhängsparti? löper t ex stor risk att få ett för stort inflytande på de något udda frågor som ett litet parti alltid släpar på.
Hade den nuvarande borgerliga alliansen bestått av enbart ett stort moderat parti och ett litet kristdemokratiskt parti så är det lätt att föreställa sig de märkligheter när det gäller äktenskap, aborter, vårdnadsbidrag och bensinskatter som moderaterna förmodligen tvingats att acceptera. Nu är moderaterna bara något större än de tre andra borgerliga partierna i regeringen tillsammans. Man får ge och ta mellan alla partierna på ett sätt som i vart fall har förutsättningar att bli rimligt konstruktivt.
Små partier som förbli små bland väljarna är små just därför att de är så udda. När de växer, breddas de och släpper en och annan käpphäst. Därför är miljöpartiets tillväxt så löftesrik. Det är inte särskilt flummigt att tänka sig ett väljarstöd på 12, 13 procent för de gröna i riksdagen. Kan socialdemokratin sedan hålla sig fräscha och attraktiva för minst 37, 38 procent av väljarna så kan en reell utmanare till den borgerliga alliansen träda fram på scenen.
De borgerliga strategerna kommer dock inte att sitta på läktaren med armarna i kors när och om (s) och (mp) på allvar börjar närma sig varandra. Miljöpartiet kommer att uppvaktas av alliansen. En fyrpartiregering kan utvecklas till en fempartiregering. Alternativt kan luckan efter ett utslaget kd behöva fyllas igen med miljöpartiet. Socialdemokraterna måste därför vara på tå.
Skulle Fredrik Reinfeldt lyckas med att få in mp i sitt regeringsalternativ inför valet 2010 så är det sannolikt godnatt för Mona Sahlin och socialdemokraterna.
För dagen ter sig dock ett samarbete mellan socialdemokratin och miljöpartiet som det mest sannolika. Mp: s lätt frihetliga och liberala individualism är tyvärr en bristvara inom socialdemokratin av idag. Miljöpartiet skulle därför komplettera socialdemokratin på ett bra sätt i dessa sammanhang. Ledande socialdemokrater som t ex Mona Sahlin, Carin Jämtin och Pär Nuder har inga svårigheter med mp: s vurm för friskolor och andra alternativa utförare inom den offentliga sektorn. Tvärtom välkomnar Sahlin och de andra en möjlighet att sätta större fokus på skolornas resultat och kvalité istället för på deras driftsformer.
Miljöpartiets krav på att Sverige ska lämna EU är ingen stor sak. När åren går och medlemskapet består så kommer utträdesparagrafen i partiets stadgar att kunna jämföras med kravet på republik i det socialdemokratiska partiprogrammet. Kvarlevor från svunna tider finns här och där i de allra flesta gamla partiers program. I nutid fyller de mest rollen av markörer för ursprungliga värderingar. Socialdemokratin ogillar arvsmakt och mp är inte över sig förtjusta i global byråkratmakt.
Dessa värderingar tror jag uppskattas och delas av de allra flesta medborgare i Sverige. Därmed inte alls sagt att det finns ett folkligt tryck på att just nu lämna EU och att avveckla kungahuset.
Det finns sålunda goda förutsättningar för ett fruktbart samarbete mellan socialdemokratin och miljöpartiet.
Som vanligt i en demokrati är det dock väljarna som har det sista ordet. Miljöpartiet måste växa på sig ytterligare några procent för att en trovärdig och behaglig utmanare till den borgerliga alliansen ska etableras inför valet 2010.