Ett land med attityd
Foto:
Det här är en debattartikel. Åsikterna i texten är skribentens egna.
-Jaså, är det dags nu igen din hopplösa frankofil, utbrast en kompis.
För honom är den brittiska huvudstaden en hägring fylld av livets goda.
Skummande pints av öl, riktig popmusik och världsfotboll på Highbury. Det må så vara.
Men jämfört med Paris är London en stad helt utan atmosfär.
En stad att åka taxi i mellan pubar, musikklubbar och fotbollsarenor.
Men inte en stad att promenera i - som Paris.
<b>Himmelsk senap</b>
Det var kärlek vid första ögonkastet. Jag kom till Paris som nittonårig tågluffare och jag kan utan vidare återskapa minnen som får skarpa konturer i form av dofter, ljud och bilder.
Inte hade jag då råd att gå på fina krogar och verkligen uppleva fransk matlagningskonst.
Men jag minns min första franska hot dog som himmelsk.
Inte för korven eller brödet. Utan för Dijon-senapen!
Då på 70-talet var man tvungen att köpa med sig burkar hem.
Nu finns den i varje affär och är förstås oumbärlig i matlagning.
Precis som de provencalska örterna, aïolin, olivoljan och vinet.
Upplevelsen förhöjs om man sitter under ett träd i Provence eller på en uteservering i Paris.
Men ingredienserna kan förhöja livskvaliteten en vanlig vardagskväll i det egna köket också.
Det kan en fransk film också göra. Vi är många som gått omkring med ett saligt leende och tänkt på Amelie från Montmartre.
Låtit oss inspireras av henne och, för ett tag i alla fall, blivit bättre medmänniskor.
Mer sällan berör amerikanska filmer på det sättet.
<b>Pissa med Slim</b>
Så jazzklubbarna i Paris. På 1950-talet i USA fick de svarta amerikanerna spela på fina nattklubbar där de aldrig skulle släppts in som gäster.
De kom till Paris och upptäckte att de sågs som konstnärer.
Jämbördiga med författare och filosofer.
Charlie Parker presenterades för Jean-Paul Sartre.
"Den världsberömde Sartre", sa den som presenterade honom.
- Jag gillar verkligen din spelstil, sa Parker.
Övertygad om att det var en fransk musikerkollega han skulle morsa på. Några fina författare syntes inte till på gigen hemma.
Som ung bluesentusiast stod jag bredvid pianolegenden Memphis Slim och pissade i rännan på klubben Trois Maillet. Han spelade där varenda kväll i många år.
Nu är han död sedan länge. Men klubben finns kvar.
Jag var där för några månader sedan och där spelas fortfarande högklassig blues.
London kan erbjuda pop för tonåringar.
Paris är något annat. Mognare. Förhåller sig som det lagrade vinet till den snabbt bryggda lagerölen.
Men frankofil vet jag inte. Jag ser det andra också.
Den gamla kolonialstaten.
Le Pen som får sjukt många röster.
Centralismen. Som tågluffare lärde man sig snart; vart du än ska så måste du först åka till Paris för tågbyte.
<b>Att ha en åsikt</b>
Visst är de litet knäppa fransmännen. Jag inser att jag charmas så till den milda grad att jag till slut också uppskattar snurrigheterna. Det är inte så vist att köra bil efter ett par pastis och en halv flaska vin till middagen. Men det gör alla.
När jag liftade i landet satte jag förstås på mig bältet när jag hoppade in i första bilen som stannade. Gubben tittade surt på mig.
- Tror du inte att jag kan köra bil!?
- Jovisst, men du förstår i mitt land är det lag på bilbälte. Så det går automatiskt att man sätter på det.
- Det är lag på det i Frankrike också. Men det betyder väl inte att varenda människa tr på sig bältet bar fö at ma sk åk en bit.
Det säger något om en mentalitet.
Det var fransmännen som gjorde revolution.
Som spikade upp grundteserna för demokratin:
Frihet Jämlikhet. Broderskap.
Som mål i politiken håller de än. Även om vi idag skulle välja ett könsneutralt syskonskap
Nu går frankerna sin egen väg i storpolitiken och utsätts för supermaktens vrede.
Det skämtas om hur många fransmän det går åt att försvara Paris.
"Ingen vet. Det har aldrig prövats."
Anekdoten antyder en brist på mod som en fransk karaktär.
Jag vet inte det. En nation som har en attityd, en hållning kan väl inte skällas för feghet.
Det var bara det jag ville säga.