Ett beslut - för livet
Christer Sandberg
Foto:
Det här är en debattartikel. Åsikterna i texten är skribentens egna.
Då viftade jag ännu mer med vimpeln och Hyland nickade sorgset huvudet i sidled för att visa sitt medlidande med den arme gossen från Norrköping.
Annars höll jag lite på Djurgården, i hockey, på den tiden. Det var ju där Tumba spelade, och Rolle Stoltz och Lasse Björn. Det var väl liksom i brist på annat, man förstod inte bättre.
<b>DIF = överklass?</b>
Senare var det någon som berättade för mig att DIF var överhetens lag i huvudstaden. Det där är väl mest gamla myter. Men det bygger inte bara på den enkla iakttagelse man kan göra genom att promenera från Skansen till Stadion. Från flotta villor på Djurgården till paradvåningar på Östermalm. DIF-county.
När jag bodde i Stockholm upptäckte jag att det kanske låg något i den gamla myten. Det är i allmänhet inte så svårt att gissa vad folk röstar på, det räcker med en ytlig bekantskap. I Stockholm är det faktiskt lika lätt att tala om vad de håller på för klubb.
Inte för ett ögonblick unnar jag den klubben några framgångar. Att lag spelar "fin fotboll" och därför är "värdiga mästare" är helt enkelt inte det sätt jag ser på lagsport.
Men det är inte så att jag har något särskilt emot just Djurgården, absolut inte.
Jag unnar inga andra lag än mitt framgångar. Lika öppen för argument som jag är i andra frågor - lika fundamentalistisk är jag i den här.
Jag är inte sportintresserad på det sättet att jag kan se en match utan att hålla på ett lag. Men jag respekterar analytikerna på sportsidorna som håller på med det. För mig handlar lagsport om att i ur & skur och vått & torrt hålla på sitt lag.
<b>Beatles, Stones och IFK</b>
Min farsa tycker antagligen fortfarande att Sleipner är det riktiga laget i Norrköping, laget för vanligt folk. Tore Keller som den verklige legendaren. Det finns några kvar som har guldet 1938 i färskt minne.
Vi IFK-supportrar har lite mer att minnas, om randigt ursäktar. Jag är för ung för Nordahl-Liedholm-epoken, även om jag sett dem spela uppvisningsmatcher. Tomas Brolin och Janne Hellström är förstås namn som det vävs sägner omkring. Deras mål i stjärntröjan är berättelser om segrar, som tål att höras många gånger.
Men för mig är det Harry Bild, Björn Nordqvist, Örjan Martinsson, Zamora, Bajdoff, Bobben Lagerlund, Uffe Jansson, Uffe Hultberg, Ove Kindvall, Christer Hult, Bill Björklund, Lasse Berglund ... och de andra från 60-talet som gäller. De stormade in samtidigt med Beatles och Stones och blev hos mig lika stora idoler, ungefär samtidigt.
Det är upplevelser som i någon mening är livsavgörande.
Bestämmer i alla fall vilket fotbollslag man håller på livet ut.
Jag har svärmat för några olika kvinnor sedan dess och röstat på några olika partier. Men aldrig att jag ens tänkt tanken att hålla på något annat fotbollslag.
<b>AIK eller Barca?</b>
Eller nåja, ärligt talat. I brist på bröd får man äta limpa, eller vad det heter. Jag har ju inte alltid bott i den här stan. När jag bodde i Växjö gick jag till Värendsvallen och rycktes med och hoppades på vinst. Som göteborgare var jag också ibland på Ullevi och det hände att jag kom på mig själv med att hålla på Blåvitt. Någon gång i Stockholm minns jag att jag blev förförd av stämningen på Kvarnen och plötsligt talade om Hammarby som min "andraklubb".
Jag var på Råsunda när AIK mötte Barcelona, och jag minns att jag hoppades på att AIK skulle klara sig. Nu efteråt kan jag inte förstå varför. Någon "andra-klubb" har jag ju inte.
Egentligen bryr jag mig inte alls om hur det går för de andra lagen. Jag bryr mig bara om IFK Norrköping. Att klubben nu ska spela i en lägre division förändrar förstås ingenting.
Man gör inte slut med sin livskamrat därför att hon är förkyld!
Det var bara det jag ville säga.