Ett barnhem som Kambodjas hopp
Christer Sandberg
Foto:
Det här är en debattartikel. Åsikterna i texten är skribentens egna.
För bara några dagar sedan kom jag hem från Kambodja. Intrycken måste bearbetas.
De små barnen som tigger. Lemlästade av minor. Plastpåsarna med lim som sniffas för att jaga bort hungern och ge ett rus som lindrar för stunden. Storögt ser man allt som är så annorlunda. Vet inte riktigt att förhålla sig.
<B>Ödlor-spindlar-apor</B>
Djurlivet t ex. Ödlorna ser man först.
Ungefär en decimeter stora och i skiftande färger. De finns precis överallt.
Snart förstår man att det är bra att de finns på matställen och hotell eftersom ödlornas främsta föda är flugor.
Hellre ödlor än alla flugor som svärmar, t ex kring kötthandlaren på marknaden.
Stanken är obeskrivlig. Föreståndaren kämpar en ojämn kamp när hon försöker vifta bort de stora svarta flugorna som surrar kring köttstyckena. Men affärerna tycks gå bra ändå.
Precis som för kvinnan som erbjuder grillade spindlar. Barnen mumsar förtjust i sig de svarta läckerheterna.
Aporna på postkontoret i huvudstaden. Att plötsligt dela väntsoffa med en fet och nyfiken apa är en lite udda upplevelse för en västerlänning. För postkassörskan är det vardag .
- De kommer ofta hit, men de bor egentligen i ett tempel ett kvarter bort, de är inte farliga.
Grabben som rider barbacka på sin elefant i Phnom Penh varenda eftermiddag.
Omsvärmad av hundratals motorcyklar lunkar elefanten med pojken fram längs boulevarden.
Bara de få turisterna höjer på ögonbrynen.
<B>Aldrig som Thailand</B>
Kambodja kan aldrig bli ett turistland som grannlandet Thailand.
Kambodja har en liten kust som möjligen kan exploateras lite mer, men inte är det mycket.
Idag är strandremsan inte större än att man kan promenera fram och tillbaka på en eftermiddag.
Angkor Vat lockar förstås turister. Tempelområdet från 800-talet som är en upplevelse större och märkligare än vad det går att förstå genom att läsa böcker. Så finns det en företeelse till som de senaste åren fått en del att bli nyfikna på Kambodja.
Landets blodiga historia.
Efter några dagar i landet går det upp för besökaren att det här knappast finns några medelålders eller äldre människor.
För att ta ett banalt exempel:
Man kan i ett samtal i ett större sällskap nämna Elvis och Beatles och upptäcka att absolut ingen vet vad man talar om. Däremot vet de allt om alla de nya pojkbanden och Britney Spears. En generation är borta.
<B>Pol Pot turistmagnet</B>
Kambodjas Kommunistiska Parti tog makten 1975 och införde ett skräckvälde i fyra år som överträffar det mesta i brutalitet. Partiledare var Pol Pot. Egentligen hette han Saloth Sar. Men kommunistiska härskare tar sig inte sällan artistnamn, exemplen är flera.
(Josef Dzjugasvili t ex föredrog att kalla sig Stalin=Mannen av stål.)
Pol Pot är en förkortning av Political Potential. Och möjligen kan man väl säga att en politiker som lyckas mörda en stor del av befolkningen i sitt land visar på en viss besynnerlig politisk förmåga och kraft.
Nu kommer turisterna för att se hans tortyrkammare och offrens kranium i Killing Fields.
Kanske köpa en vidrigt smaklös T-shirt som minne.
<B>Kmer Rouge</B>
Ofta kallas kommunistpartiet i landet för Khmer Rouge. De Röda Khmererna.
Det är kungen, Prins Sihanouk, som gett partiet detta ?smeknamn?.
Det kan leda tankarna till att det här är en alldeles speciell rörelse grundad i den kambodjanska kulturen.
Men så enkelt är det inte.
Pol Pot var utbildad i Paris och det var i det franska kommunistpartiet han lärde sig hur man hanterar politiska motståndare.
Lägg därtill inspiration från Mao och det är lätt att inse det är en regim med folkmord som politisk potential som då kom till makten. Stödet från Kina var en förutsättning för Dödens Fält .
Motsägelsefullt nog var det en annan kommunistisk diktatur, Vietnam, som störtade Pol Pot.
Inte för att Vietnam brydde sig om förtrycket, utan för att de röda khemererna började agera hotfullt vid gränsen.
Grannländerna har en konfliktfylld historia, och vietnameser är ärligt talat inte väl sedda i Kambodja.
<B>Barnen är hoppet</B>
Idag hoppas kambodjanerna på demokrati och fred. Men korruptionen är svår och alla inser att regeringen sitter på nåder från Vietnam, regionens största militärmakt.
Prins Sihanouk är den störste politiske överlevaren i modern tid. Han kom till makten första gången 1953. Nu är han gammal och sjuk. Många befarar nya våldsamheter när han dör.
Vi besöker ett barnhem där det sjungs av lust från hjärtat.
- Jag ser inte så mycket hopp för mitt land, säger barnhemsföreståndaren, milt leende på sin vårdade franska.
Själv ser jag just det där barnhemmet som ett hopp ändå. I alla fall en del av de vilsna barnen kan hjälpas från limpåsarna till ett liv. Något i blicken på de där ungarna när de stolta sjöng sin sång säger mig att det här finns en potential av ett annat slag.
Det där barnhemmet ska jag fortsätta att ha kontakt med.
Det var bara det jag ville säga.
<a href=mailto:christer.sandberg@folkbladet.se><FONT COLOR="#0033CC">christer.sandberg@folkbladet.se</a></FONT>