Förhoppningarna var lågt ställda inför det nyss avslutade FN-klimatmötet i Mexiko. De första rapporterna talade också, trots goda förberedelser, om en trög start på förhandlingarna. Den stora stötestenen är fortfarande de stora ländernas syn på Kyotoprotokollet. USA, som står utanför avtalet, vägrar att binda sig vid internationella utsläppsbegränsningar och Kina och Indien vill inte ta det ansvar som åligger snabbt växande ekonomier.
Förra årets toppmöte i Köpenhamn var en besvikelse, men det var inte den katastrof för klimatförhandlingarna som många ville göra det till. Tvärtom kom nu det så kallade Köpenhamnsackordet att utgöra grunden för överenskommelsen i Cancún. Det innebär att principerna från Köpenhamn har förankrats i FN-processen och utgör grunden för de fortsatta förhandlingarna.
Ett viktigt inslag i överenskommelsen i Mexiko är inrättandet av en miljöfond för överföring av pengar från rika till fattiga länder. Fonden ska omfatta 100 miljarder dollar per år. Den livsviktiga urskogen ska skyddas genom ett gemensamt arbete mot skogsskövling. Utvecklingsländerna ska tydligare rapportera sitt klimatarbete. Dokumentet från Cancún ger också möjlighet att skärpa målet om en högsta temperaturhöjning på jorden från två till 1,5 grader.
Världens samlade utsläpp av växthusgaser är fortfarande för stort och temperaturökningen måste hejdas snabbare. Åter bekräftades att i-länderna i enlighet med Kyoto-avtalet ska minska sina växthusgasutsläpp med mellan 25 och 40 procent jämfört med 1990. Den breda uppslutningen kring slutdokumentet ger visst hopp om bättre förhandlingsvilja inför nästa års klimattoppmöte. Någon part måste också gå före i praktiken och EU bör ta den rollen. Ökat tryck måste samtidigt riktas mot USA som står utanför Kyoto och därmed inte omfattas av kraven på utsläppsminskningar.
FN-spåret är räddat, men det är ännu inte klimatet, har det sagts efter Cancún-mötet. Eftersom det förra är en förutsättning för det senare finns det ändå anledning att känna visst hopp. Medvetenheten om allvaret i situationen måste nu öka ytterligare bland världens länder inför Sydafrika-mötet nästa år.
FN-samarbetet handlar om politisk vilja och ansvarstagande för vår tids ödesfrågor. Också den som utan trovärdiga alternativ gång på gång räknar ut FN-systemet borde inse att klimatfrågorna hör hemma i världens enda sant globala organisation. Ju fler vi är som kräver konkreta resultat i Sydafrika nästa år, desto större är sannolikheten att sådana också uppnås.