Enda chansen (s) att erkänna felen
Är svensk inrikespolitik inne i ett "formativt ögonblick?" Frågan ställs i lördagens SvD av tidningens avgående politiska analytiker Anders Jonsson. (Idag tillträder Jonsson som chefredaktör för den liberala tidningskoncernen Dalarnas Tidningar.)
Nils Lundgren och Junilistan är möjligen att räkna med om de ställer upp i riksdagsvalet. FOTO: SCANPIX
Foto:
Det här är en debattartikel. Åsikterna i texten är skribentens egna.
Blottorna i regeringens defensiv lämnar utrymme för såväl den borgerliga oppositionen som för eventuella nya utmanare. En av de tänkbara och nya konkurrenterna som Jonsson nämner inför riksdagsvalet 2006 är Junilistan med Nils Lundgren i spetsen. Junilistan vann tre mandat i valet till EU-parlamentet våren 2004. Sedan dess har spekulationerna om Nils Lundgrens inrikespolitiska ambitioner varit intensiva.
I höstas avslöjade Nils Lundgren i en exklusiv intervju med Folkbladet att det fanns ett "starkt tryck" inom Junilistan för att ställa upp i riksdagsvalet. Häromdagen bekräftade Nils Lundgren mer konkret de uppgifter han tidigare lämnat till Folkbladet. Uppenbart anser Junilistans ledning - likt Anders Jonsson - att de senaste veckornas politiska turbulens och försvagade regeringsmakt har ökat möjligheterna för nya aktörer att tränga sig in till Helgeandsholmens riksdagskammare.
I vassen lurar dessutom "mysfarbrorn" Johan Lönnroth. Han är en av ledarna för den liberala och alternativa vänstergruppering som har uppstått i skuggan av kommunistdebatten inom vänsterpartiet. Få sakkunniga bedömare skulle före tsunamikrisen ha givit Lönnroth några särskilt stora chanser att bilda ett parti med framgångsmöjligheter.
Kanske är läget annorlunda nu, spekulerar Anders Jonsson. Vid sidan av Lundgren och Lönnroth skall vi heller inte räkna bort Gudrun Schyman. Hon har fortfarande hög "hipfaktor" och är säkerligen sugen på revansch för hennes snöpliga sorti från ordförandeposten i vänsterpartiet.
Förvisso har många auktioner hunnit hållas på det socialdemokratiska skinnet under årens gång. Björnskinnet har dock oftast börjat försäljas innan skinnets bärare var skjuten. Socialdemokratin har kommit tillbaka även efter svåra och besvärliga perioder. En skadskjuten björn är inte att leka med.
I efterhand har vi kunnat konstatera att 1920-talet var ett formativt decennium i svensk inrikespolitik. Under 20-talet hade vårt land fler regeringar än vad decenniet hade år. När röken och dimmorna skingrats från det politiska slagfältet trädde en stark och regeringsduglig socialdemokrati fram på arenan. Sedan dess har SAP närmast totalt dominerat politiken i Sverige. I efterhand kommer vi kanske - eller kanske inte - att kunna fastställa att ett nytt formativt politiskt skede inleddes just vid inledningen av 2005.
Det är dock alldeles för tidigt att räkna ut socialdemokratin. Partiet har många gånger - kanske främst under Tage Erlander och Göran Person - visat att det är förmöget till förnyelse och omorientering i trängda lägen. Av avgörande betydelse för framtiden är bl a hur relationerna till miljöpartiet kommer att utvecklas. Folkbladet tror för sin del att ett regeringssamarbete med de gröna kommer att visa sig alltmer nödvändigt.
Socialdemokratin kan inte längre uppträda som ensamma suveräner. Såväl politikens sakinnehåll som uppträdandet på de medborgerliga estraderna skulle må bra av ett närmare samarbete med miljöpartisterna.
De senaste veckorna har - det är uppenbart - visat på stora brister i det officiella Sveriges handlag med makten.
Socialdemokratins enda chans är att öppet tillstå de felsteg som tagits. Risken är annars stor att den makthavande socialdemokratin fastnar i gyttjan av utspel, anklagelser och övertaktiska manövrar. Göran Persson får inte lämna walkover till dem som utifrån sina egna ambitioner vill använda tsunamikrisen för att i grunden formera om det svenska samhället.