En tragedi utan ände
Min 100:e utrikeskrönika handlar om Irak. Det gjorde min första för tre år sedan också. USA:s ståthållare i Irak, Paul Bremer, hade vid en hemlig ceremoni installerat landets första regering efter Saddam Hussein.
Det här är en debattartikel. Åsikterna i texten är skribentens egna.
Visst har det hållits val sedan dess, och visst är den nuvarande regeringen mer representativ än den som jag beskrev 2004. Men i övrigt har nästan allting annat blivit sämre i Irak: Säkerheten, försörjningen, enigheten, framtidsutsikterna. USA har idag ännu fler soldater i Irak än sommaren 2004. Ändå sprider sig våldet och laglösheten till delar av landet som tidigare varit relativt lugna, både i norr och söder. Terrordådet i Sinjar i norra Irak som krävde 200 liv visar hur explosivt läget är.
Irak har blivit en följetong, där det har blir allt svårare att skönja ett lyckligt slut. Pessimismen delar jag numera med de flesta. Inte ens demokraterna i USA tror längre att det finns någon snabb väg ut ur Irak. En anledning är risken för ett fullskaligt inbördeskrig eller i varje fall att landet delas upp, om de amerikaniska trupperna dras tillbaka. Något som skulle röra om ordentligt i regionen. En annan är att man skulle tvingas evakuera ett stort antal irakier som samarbetat med ockupationsmakten.
Vid en amerikansk reträtt skulle minst 100000 irakier sväva i livsfara. Perspektivet att ta hand om så många irakier med familjer tilltalar inte amerikanerna. USA har hittills i år bara tagit emot 200 flyktingar från Irak. Medan Sverige tagit emot 1000 - i månaden. Det är den grymma verkligheten i Irak, som ingen kan bortse ifrån.
I det läget dammas FN av som en hjälpare i nöden. Enligt beslut i säkerhetsrådet ska FN trappa upp närvaron i Irak som efter attacken mot FN-högkvarteret i Bagdad 2003 varit symbolisk. Enligt det utvidgade mandatet ska FN bland annat främja nationell försoning och uppmuntra intern dialog, lösa gränskonflikter, skydda mänskliga rättigheter, öka säkerheten för civila och hjälparbetare samt tillhandahålla hjälp. Men hur ska det gå till?
De FN-anställda köar inte precis för att få tjänstgöra i Bagdad, där de riskerar att bli ställföreträdande måltavlor för ockupationssoldaterna. Det finns en allmän motvilja inom världsorganisationen mot att bakvägen dras in i ett krig som FN för fyra år sedan - lyckligtvis - vägrade att ställa sig bakom.
Och vad kan ett 30-tal nya FN-medarbetare bidra med, som inte USA och den irakiska regeringen klarar på egen hand? FN har redan stora kostnader för humanitära insatser till följd av USA:s krig. Att starta nya återuppbyggnadsprojekt i ett läge där den irakiska regeringen vägrar ta ansvaret för anläggningar som redan står klara, verkar inte heller vidare meningsfullt. Bedriva medlingsarbete? Medla om vad, mellan vilka parter?
FN kommer säkert att behövas i Irak en gång i framtiden. I det perspektivet är det viktigt att världsorganisationen inte nu komprometterar sig genom ett samarbete på ockupationsmakternas villkor. FN är både för sent ute och för tidigt.