En tilltufsad premiärminister
Torsten Nilsson
Foto:
Det här är en debattartikel. Åsikterna i texten är skribentens egna.
Det fanns mycket att ta itu med, och Labourregeringen har inte legat på latsidan. Tiderna har varit goda och britterna har fått det betydligt bättre. Arbetslösheten har halverats, och mycket har gjorts för att förbättra skolor, sjukvård och annan samhällsservice. I borgerliga kretsar i Sverige ser man Blair som ett nyliberalt föredöme. Men faktum är att den brittiska regeringen fört en mycket expansiv ekonomisk politik. Inte heller har den genomfört några större privatiseringar. Regeringen har tvärtom stärkt det offentliga sjukvårdssystemet, NHS.
Hade Blair hållit sig till sin inrikespolitiska agenda, hade han idag kunnat se fram emot valet med stor tillförsikt. Nu är det en tilltufsad och ifrågasatt premiärminister som möter väljarna. Ett sänke snarare än ett flöte för sitt parti. Anledningen är förstås Irakkriget, som Blair kastade sig in i med all den entusiasm som han är mäktig. Kriget är genuint impopulärt bland Labours väljare, som inte heller gillar Blairs undfallenhet mot Bush och hans konservativa krigskabinett.
Men värst är att britterna känner sig förda bakom ljuset av sin ledare. Inte ens Bush påstod att Saddam hade missiler som kunde nå London på 45 minuter. Brittiska flygplan deltog i övervakningen av det irakiska luftrummet. Det är svårt att tro att Blair inte visste bättre. Många britter tror helt enkelt att han ljög. Den misstron utnyttjas av de konservativa för hätska personliga attacker på premiärministern, trots att de själva röstade för kriget.
Blairs trovärdighet att fått sig en obotlig knäck, och det är troligt att han om något år efterträds av den populärare finansministern Gordon Brown. Denne har i praktiken tagit hand om inrikespolitiken, medan Blair ägnat sig åt världen. Brown är en mer traditionell socialdemokrat, med stark ställning bland de egna. Det är Brown som ska få de skeptiska väljarna att än en gång sluta upp bakom Labour.
Men inte heller Brown har det helt lätt. Mitt i valrörelsen kraschade Storbritanniens sista egna biltillverkare Rover. Den brittiska regeringen tvingades in i förödmjukande förhandlingar med en kinesisk billverkare, i praktiken den kinesiska regeringen. Som dock sade nej till att rädda det brittiska företaget. De konservativa var inte sena att påpeka att en miljon brittiska industrijobb försvunnit under Labour.
De konservativa förde länge en ganska lam opposition, men har spottat upp sig på sistone. Utom missnöjet med Blair, hårdexploaterar de invandrarfrågan. Labour har anpassat sig, och båda partierna förespråkar en invandringspolitik av reaktionär australisk modell, där bara "nyttiga" människor släpps in i landet. FN:s flyktingkommissarie har varnat de brittiska partierna för att utnyttja främlingsfientligheten i landet.
Men även om Labour är på defensiven, talar det mesta för att partiet säkrar en ny majoritet i parlamentet. Men den blir inte lika stor som förut, och det kommer att vara en kringskuren Tony Blair som regerar vidare. Vill Bush dra igång nya krigsäventyr, får han se sig om efter en ny kumpan. Blair lär inte hoppa på tåget en gång till.