En tidnings doft
Christer Sandberg
Foto:
Det här är en debattartikel. Åsikterna i texten är skribentens egna.
Jag försökte kämpa mig till att få sitta i framsätet bredvid tjockisen.
Det var kul. Han skämtade hela tiden och ibland sladdade han lite på grusvägen ut mot sjön bara för att roa oss ungar. Dessutom luktade han på ett speciellt sätt, som jag tyckte om.
Några år senare.
En släkting blir lite berusad på en fest hemma, omfamnar mig och säger något vänligt. Doften slår emot mig, stark och klar. Han luktar som taxichaffisen.
Ett luktminne.
Jag skulle börja i fyran till hösten och plötsligt förstod jag.
Förnimmelsen i näsborren gjorde skillnaden.
Det luktar herre
Hos en vuxen person finns säkert tusentals luktminnen lagrade. Vad som avgör om vi tycker att det luktar gott eller illa har inte bara med själva lukten i sig att göra - utan också vad vi förknippar den med.
Jag gillade gubben som körde oss till simskolan, därför gillade jag också hans doft. Ibland måste man omvärdera ett luktminne. Det är som med tobaksrök.
- Det luktar herre, men jag ser ingen.
Så skojade man förr när en man rökte cigarr.
Lukten av cigarr ansågs maskulin på ett mycket positivt sätt. Doften av en gentleman. När bilden av en trygg fadersfigur tecknades i min barndom var rökpipan ett nödvändigt attribut. Idag har det vänts till sin motsats. När jag kommer hem från puben rynkar tonårsdottern på näsan och fräser ilsket:
- Du luktar rök!
Numera står det ett romantiskt skimmer kring den arom som sprider sig kring ett torrdass vid torpet. En doft av svensk sommar, naturlig, frisk och sund.
Idag luktar tobaksrök värre än skit.
Cash = tjära
Luktsinnet är olika känsligt för olika ämnen. För det ämne som bildas vid pappersframställning enligt sulfatmetoden räcker det med 0,000 000 000 04, gram per liter luft för att man ska känna det.
(Minns ramsan; "Sulfat luktar som något som rimmar på sulfit.")
Men det märkliga är att om luktorganet utsätts för samma retning om och om igen, så "tröttnar" det, och man känner inte längre lukten.
Det är därför ingen klagar över att det luktar illa i Skärblacka.
Kanske är det också därför som Lindöborna inte längre förefaller att besväras av ångorna från etanolfabriken.
Allting luktar. Våra sinnen samverkar och ger signaler till hjärnan. Alla färger har sin egen lukt. Inget luktar så typiskt grönt som gräset en vårdag vid den första fotbollsträningen. Musikstycken luktar.
En Johnny Cash-sång luktar tjära. En Ted Gärdestad-låt som honung.
Årstider har lukter.Doften av det första äpplet från trädet en höst.
När Kristina i Utvandrarna får känna doften av astrakanäpplet väcker det till liv minnen av ett helt liv, ett svunnet land.
Apelsin-tricket
Luktintryck som kommer från munhålan brukar vi kalla smak.Men näsan är nog viktigare för att ge rätt signal till huvudkontoret. Kaffe smakar inte ett enda dugg om man är förkyld och täppt i näsan.
Den särpräglade lukt som den egna huden får efter en dag i solen. Klorlukten vid bassängen. Doften av hav. Vi känner igen den som tydlig och speciell, men fisken känner den inte.
I medelklassen är det nuförtiden populärt med vinprovning.
Man sätter näsan i glaset och låter drycken göra vågor, för att få fram karaktären och blomningen, tycker sig uppleva ungdom eller mognad, körsbär och vaniljstänger virvlar förbi och så kan man gissa och fördriva lite tid.
Som sällskapslek är den släkt med barnkalasets tävling i att känna igen lukter. Bindel för ögonen och så något som sticks under näsan.
Några lukter är omisskännliga. Apelsin t ex.
Det är inte bara så att när jag skriver APELSIN så ser du frukten framför dig. Du känner också lukten! Körtlar utsöndrar saliv. Hela organismen gör sig beredd att ta emot den syrliga och söta frukten. Det är ett luktminne lagrat i hjärnan, för de flesta av oss med positiv laddning.
När Ahlmark gick
Det finns en alldeles särskild doft som för mig är starkt positivt laddad.
Jag kände den första gången en tidig morgon 1978 när jag var vikarie på Expressen. Nattens nyhet var att Per Ahlmark skulle avgå som folkpartiledare och det var förstås på intet sätt mitt scoop. Mitt jobb var bara att genast få kommentarerna till nyheten.
Några minuter kvar till tryckning. Chefen höll i manuspapperet medan jag skrev.
- Snabba på nu, bli klar nång gång för helvete!
När jag satte punkt slet han papperet ur maskinen. Jag hade inte hunnit läsa igenom texten, visste inte vad jag höll på med och var livrädd för att ha sumpat målchansen, gjort bort mig för all framtid.
Bara någon timma senare kom vaktmästaren upp med den nytryckta tidningen.
Min grej var med och var ok, inget konstverk, men ok.
Doften av trycksvärta, jag blev svart om fingrarna när jag lyfte tidningen till näsan, det ångade om den. Ett starkt luktminne.Ett minne som jag aldrig omvärderat. Det var bara det jag ville säga.
<a href=mailto:christer.sandberg@folkbladet.se><FONT COLOR="#0033CC">christer.sandberg@folkbladet.se</a></FONT>