Den 5 juni 2003 tog jag studenten. Veckan innan fanns möjligheten att fira min kommande frihet varje kväll. Grillfester, nattklubbsbesök, lärarmiddagar avlöste varandra. Det var en orgie i fester om man så ville. Jag höll inte riktigt till i den ligan.
Trots att jag drömde om att bli rockstjärna så var inte suget efter återkommande fyllor särskild stort. Jag säger inte att jag var guds barn - bara att jag inte tog bläcka efter bläcka bara för att skolan var på väg att ta slut.
Jag förstod inte vad alla såg fram emot så mycket.
Jag fattar att skolan kan vara en pissig tid för många. För mig var den alltid underbar. Vad kunde jag inte gilla? Att jag satt ner? Att jag omgavs att fantastiska vänner? Att jag fick gratis lunch? (Som faktiskt var helt okej). Att korridorerna var fyllda av vackra, unga människor? Nej, för mig var skolan aldrig ett helvete att bli fri ifrån. Det var trygghet. Så det riktigt otäcka för mig var istället vad som skulle hända när den trygga muren var riven. Vad skulle hända när det gråvita schemat tagit slut?
Utanför Kungsgårds fönster väntade den stora grytan till innergård, fylld av föräldrar som grävt fram en lite pinsam bild på sitt barn och sedan spikat upp den på en pinne. Jag ville inte titta ut. Mina vänner de senaste tre åren stod vid fönsterna och gastade rak ut. De hävde i sig champagne och skrev lyckönskningar i varandras hattar. Det var en kollektiv lycka - men jag kände inte ruset. Mina skor var för små, hatten ville inte sitta där den skulle och innanför kavajen, den breda slipsen och skjortan rann svetten.
Det var nog inte någon ångest inför vad jag skulle göra härnäst. Sommarjobbet på posten var i hamn som vanligt och en möjlig fortsättning när sommaren regnat klart räknade jag kallt med. Jag ville bara inte acceptera att tre års livsstil och umgänge skulle dö. Ville inte överge en fungerande vardag.
På vägen ner för Kungsgårds ringlande trappor sa jag till någon att jag ville stanna kvar, att jag inte ville springa ut. Allt jag minns är att jag fick ett par stora stirrande ögon och ett fy fan vad vi är bra till svar. Då insåg jag att det inte var någon mening att streta emot längre. Mitt grubblande jag fick stå åt sidan för mina vänners synkroniserade glädje. Tidigare under veckan hade jag skippat en utekväll och gått på bio istället. Jag såg Matrix Reloaded och somnade. Den sortens beteende skulle inte fungera på studentdagen. Så jag försökte och hällde i mig en silvergrogg och strulade med ett ex som redan hade kille. Jag kan erkänna att just då var det spännande. Men jag är och kommer alltid förbli killen som hellre somnar till en film snarare än killen som skriker fy fan vad jag är bra.