En gatpojke som tidning
Christer Sandberg
Foto: Fotograf saknas!
Det här är en debattartikel. Åsikterna i texten är skribentens egna.
Men det genuina i personligheten kan inte ligga i formen.
Vi ser oss själva på bilder från förr. Märklig frisyr. Fula byxor. Ännu fulare tröja.
Då var det i samklang med tiden. Nu ser vi annorlunda ut.
Men det är samma personlighet, samma identitet.
Det är inget konstigt med det.
Folkbladets identitet är att tidningen startades för 100 år sedan för att det fanns ett behov av en annan skildring av verkligheten.
Vi försöker förvalta det arvet.
Journalistiken 2005 kan inte vara densamma som 1905. Kanske inte som 1969 heller.
Göran Rosenberg besökte i förra veckan Stadsmuseet och berättade om sin tid på Folkbladet just 1969.
Han visade några av sina artiklar från den tiden.
En var i topp på förstasidan och handlade om invigningen av delfinariet.
"Men jobbarna var inte bjudna." Det var vinkeln.
En berättelse från en annan tid. En tid med andra förväntningar.
Jag tror faktiskt inte att det idag skulle gå att få till någon riktig upprördhet över att byggnadsjobbarna inte var bjudna på invigningsfesten.
Ingen förväntar sig det. Taklagsfest är en sak.
Fest med celebriteter särskilt inbjudna av Bindefeld något helt annat.
En tidning måste vara i samklang med sin tid. Som en individ leva i nuet, följa tidens strömningar, men också påverka dem.
Inte bara följa en dagordning - utan också bestämma den.
Vår artikel i måndags är litet besläktad med Rosenbergs grej från 1969:
Hyresbostäders ledning bor inte i företagets lägenheter.
Vi har diskuterat den en del på redaktionen.
Det finns de som menar att det är en "70-talsstory".
Ingen är ju egentligen förvånad.
Vi förväntar oss inte att höjdarna i Hyresbostäder bor i Hageby.
Men ska vi ha kvar trovärdigheten måste vi nog vara som en stökig gatpojke.
Som väsnas och har attityd.
Arvet från våra grundare måste förvaltas på det sättet att vi ser samhället underifrån.
Det måste vara vårt perspektiv.
Ibland innebär det säkert att vi berättar historier som andra inte alls upprörs över.
De ser också. Men tycker ändå att allt är som det ska vara.
Allra helst ska vi vara gatpojken som ropar det alla ser, men ingen annan vågar yttra.
Som i sagan av H C Andersen. Det var bara det jag ville säga.