Information till våra läsare

Den 31 december 2024 är sista dagen som Folkbladet ges ut. Detta innebär att vår sajt inte längre kommer att uppdateras efter detta datum.

Vi vill tacka alla våra läsare för det stöd och engagemang ni har visat genom åren.

För er som vill fortsätta följa nyheter från Norrköping och Finspång hänvisar vi till NT.se, där ni hittar det senaste från regionen.

Tack för att ni varit en del av Folkbladets historia.

Debatt: En borgerlig nonchalans

Det fanns nio partiledare i riksdagens kammare i går. Sju av dem deltog i partiledardebatten. Den åttonde - Gudrun Schyman - satt i sin bänk och fick vara tyst. Hennes parti är ännu inte invalt. De senaste turerna med Tiina Rosenberg kanske var spiken i kistan för det spretiga partibildningsförsöket.

Foto:

Norrköping2005-10-13 06:00
Widar Andersson <a
Det här är en debattartikel. Åsikterna i texten är skribentens egna.
Den nionde partiledaren var inte fysiskt närvarande. Men Nils Lundgrens ande svävade mellan bänkraderna. Många av de riksdagsledamöter jag talade med föreföll att ta utmaningen från Junilistan på allvar. Erfarna socialdemokrater och moderater i riksdagsbänkarna höll det för troligt att Lundgren kan ta med sig runt 20 ledamöter in i nästa års riksdag.
Flera av de partiledare som faktiskt deltog i debatten, balanserar på fyra procents-strecket och löper därmed risk att åka ut vid nästa val. Småpartierna har valt olika strategier för att möta hoten. Kristdemokraternas förvandling till borgerligt, populistiskt och skattekvirrande parti är mest iögonfallande. Göran Hägglund ägnade större delen av sina 25 minuters taletid åt attacker på bensin- och fastighetsskatten. Visst nämnde han familjens betydelse och äldreomsorgens behov i några bisatser. Men det råder ingen tvekan om att kd satsar sitt bästa och torraste krut på att exploatera det folkliga missnöjet mot bensinpriser och höjda taxeringsvärden. De övriga borgerliga partierna låter Hägglund hållas. Utan kd i riksdagen riskerar deras planerade regeringsskifte att gå i stå.

Miljöpartiets Maria Wetterstrand valde i stället att gå "back to basic". I sina repliker på de borgerliga partiledarnas anföranden ställde hon konsekvent sakfrågor om respektive partis miljöpolitiska budgetförslag. Eller snarare; om avsaknaden av borgerlig miljöpolitik. Hon gjorde det skickligt och vägvinnande. Borgerlighetens nonchalans för de gröna frågorna är anmärkningsvärd. En stor del av världens befolkning går runt och oroar sig över vad som faktiskt håller på att hända med klimatet. Men den svenska borgerligheten verkar inte bry sig.

Lars Ohly leder ett sönderfallande vänsterparti.
Vänstern är inne i en total brytning med den utveckling mot ett modernt och hyfsat stort vänsterparti som i stort bär Gudrun Schymans signum. En hård kärna av kanske tvåtusen aktivister med sina rötter i Ung Vänster och/eller i hårdföra kommunistpartier i andra och av hårda konflikter präglade länder, håller på att ta över. Ohly lät sig väljas till ordförande med huvudsakligt stöd från denna aktivistvänster. Nu får han skörda resultatet. Ett par av de erfarna vänsterpartister jag talade med var minst sagt uppgivna när det gäller vänsterns framtid som riksdagsparti.
Utifrån sin snäva position gjorde Ohly sitt bästa i debatten.
Han attackerade arbetsgivare och företagare lika hårt som han solidariserade sig med kämpande fackliga ledare i Sverige och övriga världen. Han fick också in en riktig pärla på folkpartiets Lars Leijonborg. Leijonborg gjorde i sitt anförande ett stort nummer av "superkapitalismen" i Kina. Ohly - som ständigt avkrävs på besked om vad han egentligen tycker om det lilla fattiga Kuba - replikerade Leijonborgs hyllning till Kina med en fråga om vad han tyckte om diktaturen i det stora och för handeln viktiga landet. Ridå!

Leijonborg verkade i övrigt rätt så trött. Han löper stor risk att avsluta sin karriär där han började en gång i tiden; som ledare för ett mycket litet parti. Maud Olofsson var svår att få grepp om i går. Det jag kommer ihåg bäst var att hon vände ryggen åt Göran Persson.