Dylan och en svensk modell
Den svenska modellen firar hundra år. Det var i december 1906 som LO och SAF kom överens om föreningsrätt, kollektiva förhandlingar, avtal och fredsplikt. Höga skatter. Välfärd till alla. Det blev också en del av modellen.
Det här är en debattartikel. Åsikterna i texten är skribentens egna.
Det fanns något spännande i de där strejkerna. Arbetarna ockuperar fabriken!
Inte som i Sverige där det aldrig var några strejker. När gruvarbetarna här hemma gick i strejk gick det som en stöt från Kiruna till en hel del av oss. Äntligen! Så gick somliga av oss vilse.
Men jag minns också att när vi var i London eller Paris så såg vi något som inte fanns hemma. Tiggare, människor som sov på gatorna. Det fanns inte i Norrköping och inte i Stockholm heller. Vi klarade oss hyfsat på våra svenska kronor.
Våra nyfunna franska vänner kom inte på tanken att tågluffa, de skulle inte ha råd, sa de. Franska, spanska och engelska ungdomar hade det kärvare än vi svenskar, det var en självklarhet. Allt var billigare utomlands. Aldrig ställde vi frågan:
Varför kan ett glest befolkat land med svårt klimat i norra Europa med ett språk som inte är gångbart utanför gränsen ha högre levnadsstandard än andra länder? Kanske hade den svenska modellen med saken att göra. Folkhemmet. Välfärden.
Men det berodde säkert också på att Sverige inte var med i kriget. Det tar emot att medge det. Men det var nog också därför vi vann OS-guld i fotboll 1948, med ett lag där stjärnorna kom från IFK Norrköping.
Allt det där är historia nu. Globalisering. Världen har krympt. Ekonomierna är sammanlänkade. Barnen bor i Barcelona. Uteliggarna finns nu också i Norrköping. Ingen är längre sin egen ö. Men den svenska modellen lever faktiskt än.
Finansministern från Norrköping tycks ju bekänna sig till den - liksom Bob Dylan.
På sin senaste skiva återvänder han till sina rötter och är mer politisk än på mycket länge.
Han låter sig inspireras av Merle Haggards "Workingmans Blues", som Thorstein Bergman gjort på svenska - "Vår tids arbetarsång". "The buyin power of the proletariats gone down", sjunger Dylan. ("Proletariatets köpkraft har gått ner".)
Och vidare i samma sång:
"They say low wages are a reality if we want to compete abroad". ("Det sägs att låga löner är ett måste om vi ska kunna konkurrera med utlandet.")
I sitt radioprogram gjorde han en special om fattiga och rika. Han sa då bl a:
"I Sverige har de ett system med högre skatter, men välfärd för alla. De kallar det den svenska modellen. Well, jag skulle tänka mig en svensk modell nu genast!"
Nu diskuterar Dylan-fans om han verkligen förordar den svenska modellen - eller om han helt enkelt säger att han skulle tänka sig en svensk fotomodell!
Jag tror att han på allvar menar att den där hundraåriga svenska modellen faktiskt ännu är attraktiv. Det var bara det jag ville säga.