Dragspel åt folket
Det står en dragspelare på Drottninggatan. Han spelar nog bra, men helt utan känsla. Blicken är tom och det svänger inte. Student från Lettland säger en handtextad skylt. Jag gillar verkligen dragspel. Har växt upp med det.
Det här är en debattartikel. Åsikterna i texten är skribentens egna.
Kan inte säga att jag blev så värst tänd just då. Även om jag var imponerad när han kunde ta ut en Beatles- låt.
Det var senare jag insåg tjusningen i bälgspelet. Kanske var det med Tex - Mex- musiken som Ry Cooder spelade med dragspelaren Flaco Jimenez.
Zydecon med Clifton Chenier. Queen Ida som jag såg först i San Francisco och sedan också i Norrköping.
Till slut upptäckte jag också att jag alltid stampade takten och skruvade upp om det någon gång kom en Jularbo- låt på radion.
Kalle Karlsson från Jularbo var en resande, tattare som man sa på den tiden, som var häxmästare på dragspel.
"Livet i Finnskogarna" är ett skolexempel i hur man får musik att svänga.
Hans basspel driver rytmen så att det är omöjligt att inte ryckas med. En skicklig dragspelare behöver ingen ackompanjatör.
Det var därför det tidigt blev det självklara instrumentet när fattigt folk samlades för att dansa och festa.
Det fina folket förfasade sig över "dansbane- eländet". Dragspel var folkets musik.
När rocken kom till Sverige var det därför inget konstigt att två av de första inhemska rockidolerna var just dragspelare; Rock-Olga och Burken Björklund.
Så har det fortsatt. Rockmusiken och dragspelet har definitivt ett kärleksförhållande. Ulf Lundell har hyllat Jularbo och gått en stund på jorden med handklaveret. Thåström har samarbetat med den brasilianske dragspelaren Sivuca. Dragspel är folkets instrument på många håll i världen.
I Argentina dansar man till bandoneón, tangodragspelet.
I Tyskland till magdeburgerspel. I Frankrike till musettedragspel.
Kurt Spjuth från Finspång spelar på ett mindre så kallat durspel med ett eget sound.
På den tiden när man på radion som programledare själv kunde välja vilken musik man ville slängde jag ibland in lite durspel från Kurt.
Det enda jag har lite svårt för är så kallat seriös musik på dragspel. Pietro Frosinis verk är säkert svåra att spela, men inte så njutbara att lyssna på, tycker jag.
Då gillar jag bättre den där lite slitne killen som brukar stå utanför varuhusen i Norrköping, han med packmoppen.
Han ser ut lite som Roland Cedermark, men är nog faktiskt en bättre dragspelare.
Killen med packmoppen borde bara lägga av med det förinspelade kompet, det behövs ju inte. Förresten var det länge sedan jag såg honom. Nu står där alltså istället ibland en ung balt med tom blick.
Han får en tia. Vi dragspelsvänner måste hålla ihop. Farsans gamla spel står nu i en garderob hemma hos mig.
Snart borde någon blåsa liv i det. Det var bara det jag ville säga.
-
<a href="mailto:christer.sandberg@folkbladet.se"></a>
<img src="http://www.folkbladet.se/Upload_Images/Ledare-insandare/christersandbergny.jpg" width="94" height="110" border="0"><a href="mailto:christer.sandberg@folkbladet.se">
<span class=color style='color:#BF1229;'>Chefredaktör
Christer Sandberg<br>011-200 401</a></span>
<img src="http://www.folkbladet.se/Upload_Images/Ledare-insandare/christersandbergny.jpg" width="94" height="110" border="0"><a href="mailto:christer.sandberg@folkbladet.se">
<span class=color style='color:#BF1229;'>Chefredaktör
Christer Sandberg<br>011-200 401</a></span>