I politiken ställs man ofta i situationer där två goda intressen ställs mot varandra, och det är egentligen då som politiken är som bäst. När svaret på en fråga är självklart är processen ganska enkel. När svaret är mer svårfunnet blir det svårare, men också roligare. När analyser och argument står mot varandra får man tänka till lite extra, man får vända och vrida på sina värderingar och till slut komma fram till en åsikt som man finner hållbar. Politik handlar ju trots allt om att finna lösningar på gemensamma problem.
För mig är frågan om etableringen av en vindkraftspark vid Bråviksbranten, gränsande till Fjällmossens naturreservat, ett sådant fall. Redan på sjuttiotalet var jag med och marscherade och skanderade: Vad ska väck? Barsebäck! Vad ska in? Sol och vind! Nu är Barsebäck väck, sol och vind är på väg in men vi har fortfarande lång väg att gå innan de förnyelsebara energislagen får någon större betydelse. Behovet av vindkraft är alltjämt stort och att bygga ut vindkraften är strategiskt viktigt i byggandet av kretsloppssamhället.
Bråviksbranten är ett riksintresse och Fjällmossen med sin karaktär av orördhet är unik för denna del av landet. På Fjällmossen kan man uppleva sådana sällsyntheter som tystnad och mörker. I området häckar både sällsynta rovfåglar och skogsfåglar som helt klart skulle störas av en vindkraftspark. Men framför allt skulle områdets potential för friluftsliv och rekreation slås i spillror. Men naturen är mer än en kuliss, den är vår hemvist och leverantör av oersättliga ekosystemtjänster.
Efter att noga ha vägt båda dessa goda värden mot varandra har jag till slut kommit fram till att säga nej till etableringen vindkraftsparken. Det gör ont att säga nej till något så gott som vindkraft, men i detta fall är priset för det goda för högt. Naturvärdena i och kring Bråviksbranten och Fjällmossen är för stora för att exploateras om än för goda avsikter.
