Det demokratiska samhällsbygget
Louise Malmström
Foto:
Det här är en debattartikel. Åsikterna i texten är skribentens egna.
Skulle inte tro det.
Ändå är det precis det stat, kommuner och landsting gör när de tillsammans betalar ungefär fyra miljarder kronor till folkbildningen varje år med syfte att bilda medborgarna för att granska makten och stärka demokratin. Och just därför är vår svenska folkbildningstradition i någon mening unik redan från början.
Spelar stor roll
Sedan folkbildningens framväxt har det många gånger visat sig att det som betalats ut har varit väl investerade pengar. Vi har i vårt land en tradition av förhållandevis högt valdeltagande, starka och välutbildade fackliga och politiska organisationer med fokus på förhandling och konsensus i stället för strejk och konflikt. Våra förtroendevalda har vitt skilda bakgrunder och i samhällsdebatten deltar många olika opinionsyttrare, nätverk, grupper och intresseföreningar.
För att få en fungerande demokrati krävs bildade och aktiva medborgare. Vet man inte hur man ska göra för att påverka, vare sig det gäller stora politiska beslut eller små beslut som fattas i vardagen, är man oundvikligen utanför. Där spelar folkbildningen med sin mångfald en stor roll.
Samhället förändras ständigt. Utbildningsnivån höjs för varje generation. Det är kanske inte längre framför allt den klassiska arbetaren som är genomsnittsdeltagaren i en studiecirkel eller på en folkhögskola, utan i stället en arbetslös invandrare. Det betyder inte att folkbildningen förlorat sitt uppdrag. Oavsett hur samhället utvecklas kommer det alltid att finnas tydliga målgrupper för folkbildningen. Mest till dem som fått minst.
De senaste åren har folkbildningens särart ifrågasatts. Är man inte välbekant med folkbildningen kan jag förstå att man har svårt att skilja den ena glättiga studieförbundsbroshyren från den andra. Därför är det viktigt att förklara att genom studiet av glättiga kursbroschyrer kommer man inte finna folkbildningens kärna. Vill man hitta den måste man ut i stugorna och medlemsorganisationerna där morgondagens demokratidebatt förvånansvärt ofta ser dagens ljus för första gången och där medborgare varje dag tillgodogör sig bildning, självförtroende och samhällsengagemang.
Friare
Folkbildningens deltagare är mer nöjda och känner sig friare än deltagare hos andra utbildningsanordnare. Det visar att folkbildningen inte är att jämföra med vilken utbildningsanordnare som helst och att det finns något mer där. När kommuner och landsting skär ned på sina anslag till folkbildningen och vissa kommuner inte längre betalar något alls finns det anledning att känna oro.
Om vi inte vill att en väletablerad och välutbildad elit ska få än större makt över dagordningen måste vi fortsätta sprida kunskaper och stimulera till demokratiskt engagemang i de breda folklagren. Folkbildningen har gjort det framgångsrikt i hundra år och det är av yttersta vikt att den får fortsätta och utvecklas för att angripa morgondagens orättvisor och snedfördelning av kunskap. Utan att behöva göra avkall på sitt oberoende.
Det är det du ska ha i bakhuvudet när du lyfter telefonluren för att ringa ABF och anmäla dig till en studiecirkel. Du är en del av något stort och betydelsefullt, en pusselbit i det demokratiska samhällsbygget och en del av en folkrörelse.