Deras kritik är värd att studera
Wanja Lundby-Wedin (LO) och Metta Fjelkner (Lärarnas Riksförbund) kritiserar regeringens målsättning att minst 50 procent av varje årskull ska påbörja studier på högskolor och universitet. Widar Andersson tycker de ha rätt - till viss del. Foto: Scanpix/arkiv
Foto:
Det här är en debattartikel. Åsikterna i texten är skribentens egna.
Många av gymnasieskolans yrkesförberedande program håller inte tillräckligt hög klass. De står sig inte i konkurrensen från främst samhälls-, natur- och medieprogrammen. Gymnasieskolans alltmer dominerande uppgift är dessutom att leverera in studenter till högskolor och universitet. Yrkesprogram och lärlingssystem har därmed nedvärderats till förmån för helt teoretiskt inriktade utbildningar.
LO:s ordförande Wanja Lundby-Wedin och Metta Fjelkner som är ordförande för Lärarnas Riksförbund (LR) kritiserade igår i ett gemensamt utspel på DN debatt, den förda utbildningspolitikens fokus på akademiska studier som slutmål för gymnasieskolans insatser.
Lundby-Wedin och Fjelkner är kritiska mot regeringens målsättning att minst 50 procent av varje årskull skall påbörja studier på högskolor och universitet. LO och LR anser att det vore rimligare att satsa på att ungdomarnas utbildning så snabbt som möjligt skall leda till arbete. De båda fackliga ledarna anser att det stora antalet yrken och uppgifter på arbetsmarknaden inte är av den karaktären att det krävs akademiska studier för att klara av dem. I detta har de säkerligen rätt.
Samtidigt finns det något djupt sympatiskt med socialdemokratins ambition att steg för steg höja den generella utbildningsnivån i samhället. En del av den mer slafsiga buskagitationen mot socialdemokratins utbildningspolitik har i dessa delar en väldigt konservativ grundton. Motståndet mot införandet av grundskolan, den utbyggda gymnasieskolan och de regionala högskolorna har varit hårt och har haft utgångspunkten att utvidgningen av det allmänna utbildningsväsendet är onödigt. Högre studier borde, har dessa kritiker hävdat under snart ett sekel, vara förunnat den studiemotiverade minoriteten medan majoriteten utan onödiga dröjsmål borde ut i det praktiska yrkesarbetet.
Steg för steg har dock satsningen på allt högre utbildning för alltfler människor genomförts. Många gamla klass- och könsskrankor har rivits ner. Teoretisk begåvning och intellektuell intelligens är precis lika lite som t ex musikens absoluta gehör fördelat efter föräldrarnas inkomster och sociala status eller utifrån det egna könet. Den socialdemokratiska utbildningspolitiken har i dessa sammanhang varit en succé.
Måhända finns det nu trots allt anledning att något nyansera koncentrationen på akademiska studier. Det mest väsentliga torde vara att möjligheten till högre studier skall vara reell för de allra flesta. De som vid 18-19-års ålder väljer att istället för fortsatta studier gå ut i arbetslivet, skall kunna göra det med vetskapen om att de vid behov har tillträde till högskolekurser längre fram i livet.
Mängder av ungdomar bär på praktiska begåvningar och emotionell intelligens som inte kommer till sin rätt på teoretiskt inriktade och akademiska utbildningsanstalter. I det tidigare klassamhällets struktur var ungdomar från de lägre klasserna automatiskt utestängda från högre studier. Dagens sortering av människor sker inte på samma fyrkantiga och klassmässiga sätt. Praktisk begåvning är lika lite som intellektuell intelligens några klassmarkörer på samma sätt som tidigare. Därför borde den som väljer yrkesprogram och lärlingsutbildningar vara precis lika omhuldad av statsmakterna som andra studenter. Att lära sig ett yrke på attraktiva gymnasieprogram som samtidigt ger högskolebehörighet är således inte synonymt med att bjudas in till samhälls- och vuxenlivet med armbågen. Regeringens målsättning för högre studier borde därför förändras. Att börja på högskola bör inte vara ett mål i sig. Däremot bör möjligheten att kunna välja till högre studier omfatta så många elever som möjligt i varje årskull.
Därmed riktas sökarljuset mot kvalitén och konkurrenskraften hos gymnasieskolans yrkes- och lärlingsprogram. På detta område har vare sig LO eller LR så mycket att komma med i sitt utspel i gårdagens DN. Tvärtom är det väl så att LO under några decennier har lagt sig alldeles för platt för akademiseringen av utbildningsväsendet. Metta Fjelkner och LR har samtidigt varit mycket passivt i frågan om de yrkesförberedande programmens utförande. Jag uppfattar dessutom såväl LR som LO som mycket ljumma anhängare av ett ökat engagemang från näringslivet direkt i de praktiska utbildningarna.
Så det finns mycket att ändra på. Både i och utanför regeringskansliet.