Widar hävdar, att Socialdemokraterna var som framgångsrikast när de "vävde samman privat standardutveckling med samhällsutvecklingen". Majoriteten av befolkningen fick det privat bättre samtidigt som de offentliga trygghetssystemen byggdes ut.
Det är ett invändningsfritt resonemang. (S) skulle aldrig fått så långtida stöd om medborgarna inte sett personliga fördelar av (skatte)politiken. Nu, menar Widar, har Moderaterna till stora delar övertagit Socialdemokraternas taktik. Det stämmer knappt delvis. S har tidigare betraktats som ett skattehöjarparti medan M alltid velat bromsa eller sänka skatterna. Nu tycks tiden vara inne, då skattesänkningar är vad väljarmajoriteten vill ha - den sociala tryggheten finns ju redan, i varje fall för de etablerade.. Det är tid att hala in skörden av de höga skatterna, nu kan de sänkas rejält.
Men vad säger Veronica Palm i sin kolumn? Jo, att barnfattigdomen i Sverige har ökat till 220000 barn eller 11,5 procent. Denna uppgift kommer samtidigt som Reinfeldt annonserar ännu en jobbskattesänkning, utöver de 100 miljarder moderaterna redan plockat bort från samhällskassan. Det betyder att resurserna att bekämpa barnfattigdomen minskar än mer (för att inte nämna allt annat som brakat samman i det sociala projektet). Däremot får människor med hyggliga inkomster behålla allt mer, och rikt folk har blivit mycket rikare.
Ställd inför dessa synpunkter frågar man sig: Hvad göra Socialdemokraterna?
Det är tydligt att skattesänkarlinjen tilltalat de flesta väljare, d v s "de lyckade". De fattiga, de utsatta och behövande, har kunnat lämnas åt sidan därför att de är en försumbar väljargrupp och dessutom röstar i mindre utsträckning (barn får ju inte rösta).
Ska S då acceptera det solidariska samhällets haveri och på den vägen få majoritet i nästa val, eller ska man höja skatterna, d v s "ta från de rika och ge åt de fattiga" (för att tala med Karl-Bertil Jonsson) - och aldrig få regeringsmakten?
Utan politisk majoritet är det svårt att förändra samhället, men vad har S kvar av sin själ om man lämpar överbord sina grundläggande ambitioner att stå på de utsattas sida och försöka skapa ett jämlikare samhälle? "Bara" för att få regera?
Ett ojämlikt samhälle är sämre för alla, det är vetenskapligt belagt, alltså även för de välbeställda, men det tänker inte den enskilde på när han gläds över att skattesänkningarna ger utrymme för en dyrare utlandsresa i år. De långsiktigt hållbara argumenten för ett jämlikt och harmoniskt samhälle drunknar i det kortsiktiga privata tänkandet.
Hur kombinerar vi handfast solidariskt tänkande med regeringsmakt? Där ligger den verkliga politiska utmaningen.