Den som gräver en grop åt andra
Christer Sandberg
Foto:
Det här är en debattartikel. Åsikterna i texten är skribentens egna.
Han var ihop med rätt många tjejer, i bästa fall kändisar. Ibland slog han någon på käften och då blev det ju löpsedel. Oftast hände absolut ingenting. Hängde man kvar tillräckligt länge på natten så kanske han till slut sa något fräckt som kunde bli en sista- sida eller så. Men det förändrade ju inte världen precis. Undantagsvis ramlade jag på riktigt bra historier, som något liknade det jag hade hoppats på när jag började som journalist.
En dag ringde turistchefen i Halmstad och berättade att en bedragare uppenbarligen hade lurat hundratals stackars människor att hyra sommarstugor som inte fanns.
Jo, de fanns väl i och för sig, men de var alls inte till uthyrning.
Ett råskinn hade åkt omkring i Halland och tagit bilder på sommarhus och sedan sammanställt en mycket enkel förteckning över stugor till uthyrning.
Sedan annonserade han - ironiskt nog i Expressen - och fick förstås en massa svar.
Och en del av hyran i förskottsbetalning. Flera månader senare kom offren till turistbyrån för att hämta nycklarna till sina hägrande sommarparadis.
Jag gjorde en telefonintervju med turistchefen och köpte en bild på henne av en fotograf från Halmstad. Det var en bra story och jag räknade med förstasidan och beröm från den överviktige, lynnige och alkoholiserade chefen. Efter att ha läst min artikel kom han stånkande och slängde manuset på skrivbordet.
- Det här är en jävla bra grej, som du gjort ett dåligt knäck på, därför att du inte fattar nånting!
- ?
- Vem bryr sig om turistchefen i Halmstad? Om det nu är hundratals som är lurade så ge mig i alla fall en som tittar in i kameran och ser ledsen ut!
Jag fick tag i en kvinna i Jönköping som sparat ihop till en sommarvecka i en stuga i Halland tillsammans med sina två barn. Nu stod de på balkongen i bostadsområdet och tittade in i kameran och såg ledsna ut.
Så spårade jag boven som en f. d ägare av en porrklubb i Göteborg.
Nu var han försvunnen med pengarna och jag skrev hans sjaskiga biografi i tidningen.
Det blev ettan, löpet och uppföljningar i tv och radio.
Sedan fortsatte jag att hänga på Frank. Efter några månader till stod det klart att mitt vikariat inte skulle förlängas.
Det var väl som tjockisen sa. Oftast fattade jag inte nånting. Men jag lade det där på minnet och nu har jag lärt mig läxan och fattar lite mer.
Det är först när ett samhällsproblem, en konflikt, eller vad som helst egentligen, får ett ansikte som vi berörs och kan ta till oss informationen på riktigt .
Hundra döda är en tragedi - hundra tusen döda är statistik, som en despot lär ha sagt.
Lika klarsynt som cyniskt. På Folkbladet är vi inte cyniska. Men klarsynta.
Det är därför du i den här tidningen ska möta människor som drabbats av orättvisor.
Du ska se få dem i ögonen så att du förstår på riktigt . Och vi ska identifiera de ansvariga för orättvisorna, så att du får se också dem i ögonen.
Den som gräver en grop åt andra hamnar allt oftare i Folkbladet.
Följ mig bortåt vägen så ska du få vara med om något.