DEBATT: Den nya vägen

Därmed riskerar hundratusentals arbetslösa och sjukskrivna människor att få mindre pengar i plånböckerna utan att deras möjligheter att snabbt komma tillbaks till hyggligt avlönade arbeten förbättras.

Någon gång under resans förlopp torde alliansens politiker ha övervägt en annan strategi. Jag utgår från att de t ex sneglat på den danska "flexicuritymodellens" kombination av höga ersättningsnivåer, aktiv arbetsmarknadspolitik och något osäkrare anställningsvillkor. Kanske var moderaternas krav på utrymme för skattesänkningar inte förhandlingsbara? Kanske tror de faktiskt att missbruket av socialförsäkringarna är så pass omfattande att det krävs kännbara sänkningar av ersättningarna för att "skrämma" iväg människor även till lägre betalda arbeten?

När den moderna svenska socialpolitiken infördes präglades den av universalitet och generalitet. Människor skulle inte i onödan stanna kvar på improduktiva och/eller otrivsamma arbeten bara för att behålla goda försäkringspaket för bl a pensioner och arbetslöshet. Företagen skulle t ex betala sociala arbetsgivaravgifter till det allmänna istället för direkt till sina anställda. Kvalificeringstiden för A-kassan skulle vara kort och försäkringarna i övrigt skulle omfatta alla som var i de arbetsföra åldrarna. Tjänstebostäderna mer eller mindre avvecklades genom skattesystemet och sådant som sjukvård och skolor knöts till medborgarskapet och inte till anställningsbeviset.

Flexibilitet på arbetsmarknaden var således viktigt redan för de sociala ingenjörer som för femtio år sedan drog upp linjerna för den socialpolitik som fortfarande i allt väsentligt råder i Sverige. Den enskildes trygghet skulle inte avgöras av just det egna arbetet på ett specifikt företag. Viktigast var att en kritisk massa - helst uppemot 80 procent av arbetskraften - arbetade och betalade skatt under större delen av året.

Den arbetsrättsliga utvecklingen har delvis haft ett annat fokus. Betydelsen av den enskildes anställningstid i ett visst företag har uppgraderats. Lagstiftningen "sist in - först ut" stärker tillgången på stadiga inkomster, längre uppsägningstider, avtalspensioner och påslag på ersättningar vid t ex sjukskrivningar för dem som arbetat länge på samma företag och i samma bransch. Man kan inte blunda för att detta kan ha påverkat människors benägenhet att byta jobb. I går meddelade t ex Ericsson att man vill "köpa ut" 1000 av sina anställda för att istället kunna anställa nya...
Den massiva lågkonjunkturen och den plötsliga och omfattande anhöriginvandringen från Balkan vid 1990- talets början har också slagit hårt mot arbetsmarknaden. Många människor har mycket svårt att få ett jobb.

Borgerlighetens vägval i Bankeryd visar på vilket sätt som de vill fördela "skulden" för den svenska arbetsmarknadens obalanser. Sämre ersättningar för arbetslösa och sjuka skall betala sänkta skatter för dem som har ett arbete.
Jag tror att de valde fel väg.
Möjligen kommer deras felbeslut att kosta dem valsegern.
Nu blir det kanske (s) som istället får ta ansvar för socialpolitikens förnyade universalitet. Efter att ha lyssnat på ett replikskifte mellan Pär Nuder och Karin Pilsäter vid förra veckans budgetdebatt i riksdagen vågar jag nästan sätta min vänstra arm på att socialdemokratin inom något år efter valet inför en svensk variant av danskarnas modell för "flexicurity".

Information till våra läsare

Debatt: Den nya vägen