Finspång i all ära. Jag gillar Finspång. Att följa kommunpolitikerna i deras tyckanden, debatter och beslut är spännande.
Men.
Krönika
Miljöombyte är aldrig fel så om drygt en vecka packar jag väskan. Byter arbetsort och låter mina kollegor ta hand om kommunbevakningen medan jag själv tar mig an en av de största utmaningarna och upplevelserna i mitt 32-åriga liv: Europaparlamentet i Strasbourg. Under en vecka ska jag följa vad som sker i den sydöstra fransosstaden som sedan ett tag är ett av centrumen för den Europeiska politiken. I stället för att undra vad Anders Härnbro tycker om ökad upplåning eller se honom invigningstala på Viberga, eller rapportera om Inge Jacbossons ståndpunkt i nedläggningen av Ekesjö skola eller varslen av 40 personer inom skolan, kommer mina textar handla om EU-kommissionär Cecilia Malmströms aktuella arbete, vad Göran Färm anser om EU:s budget och vad Lena Ek tycker om att Danmark vill införa gränskontroller mot Sverige och Tyskland. Kanske har de funderingar på vad de vill göra för sina hemkommuner?
Det kommer kännas stort. Ohyggligt stort. Både i tanken och praktiken. Förmodligen kommer min höjdrädsla klappa på axeln både en och två gånger, av pressbilderna från parlamentet att döma. Men vad gör man inte för något man är grymt intresserad av?
Förra veckan fick jag chansen att träffa Göran Färm när han besökte Socialdemokraterna i Finspång. Eftersom han har lovat mig en intervju på plats i Strasbourg passade det bra att lyssna på hans information om vad som är på gång i Europa. Han förklarade hur parlamentet, kommissionen och ministerrådet fungerar och hur allt samverkar. Men det som ändå fastnade mest var när Göran pratade om hans identitet i Europaparlamentet. "Där känner jag mig främst som Socialdemokrat och inte som svensk" sade han. Ledamöterna till parlamentet väljs var femte år genom folkligt val. När ledamöterna sedan kommer ner till Bryssel, eller Strasbourg, samarbetar de med likasinnade från andra länder. Och då gäller det inte i första taget att försöka "roffa" åt sig det bästa och mesta hem till sitt eget land, utan försöka se vad som är bäst för HELA Europa, eller se var insatserna behövs bäst just nu.
En Europeisk identitet, med andra ord. Just den där Europeiska identiteten, som diskuterats sedan urminnes tider känns det som. Ofta hör man folk säga "vad har jag gemensamt med en grek, eller spanjor, vi är ju så olika?". Tur då i alla fall att ledamöterna i Europaparlamentet känner sig som Europé. Eller gör de det? Man kan ju alltid hoppas att den finns där. För finns den inte där, då blir det nog svårt att entusiasmera resten av folket i respektive hemländer att känna den. Det är bland annat det jag ska ta reda på under min visit i Strasbourg. Om jag lyckas? Det återstår att se. Jag ska i alla fall göra mitt bästa! Och nästa gång vi ses i den här spalten är jag förmodligen på plats där den Europeiska identiteten definitivt är väldigt påtaglig.
Nämligen i Finspång.