I måndags kväll anordnades en paneldebatt om medias ansvar när det gäller fördomar mot människor med psykisk sjukdom. Ett arrangemang som var en del av den psykiatriska veckan.
Jag och kollegan från NT företrädde media och vi fick ta emot en del kritik från det engagerade auditoriet. Visst finns det fördomar, och kanske är det så att vi i media ibland bidrar till att sprida dem.
Ofta när vi skriver om psykiatriska diagnoser är det kopplat till grova våldsbrott. Vi berättar att förövaren misstänks ha den ena eller andra störningen. Det kan ju få läsarna att anta ALLA med den diagnosen är våldsbenägna, vilket ju givetvis inte alls är fallet De förutfattade meningarna är många och vi diskuterade dem intensivt vid debatten. Är det bara av godo att få en diagnos? För många kan det säkert vara det.
Kanske kan man äntligen få en medicin som faktiskt hjälper. Men det kan också vara stigmatiserande och innebära att mycket tas ifrån en, arbete, barn - allt. Det finns sådana trovärdiga berättelser också.
Då kan det vara av godo att det finns människor som kan ge diagnosen ett ansikte. Nyligen kom ju Arvid Lagercrantz med den självbiografiska boken Mitt galna liv.
Vi arbetade tillsammans ett tag på Sveriges Radio, han var politisk krönikör i Efter Tolv där jag var producent. Någon gång berättade han för mig att hade den där diagnosen.
Då kallades det nog manodepressiv, nu säger man bipolär. Det föreföll helt osannolikt att han kunde ha en psykisk sjukdom, men det hade han alltså även om jag aldrig någonsin märkte det.
Han hade ju nått de högsta befattningarna i SR och såvitt känt skött dem klanderfritt. Det måste ha ett stort värde att en så framgångsrik person kan dela sina erfarenheter med andra.
Det blev en del debatt i måndags om mediciner som hjälp, eller stjälp. Några var inne på New Age och att andlig frigörelse eller så, är bättre än piller. Personligen förhåller jag mig djupt kritisk till det mesta av det där. Jag var bekant med Bengt Stern som drev Mullingstorp. Ett par gånger besökte jag honom och fick vara med som diskret åskådare vid de, i mitt tycke, konstiga övningarna.
Han lyckades aldrig värva mig, men vi var inte ovänner för det. Var och en får bli salig på sin tro.
Nog är det sant att mediciner ibland kan ställa till med mer skada än nytta. Jag har själv sett det på nära håll med anhöriga. När boten blir värre än soten. Men det är också sant att många räddas tack vare pillren.
Det finns forskare som håller det för troligt att Stig Dagerman inte hade tagit sitt liv där i garaget 1954, om han haft tillgång till den psykofarmaka som kom bara några år senare. Den hade kunnat föra honom ur den svåra depressionen.
Säkert är det bra för oss i media att fundera över om vi faktiskt är med om att sprida fördomar, fastän vi helst av allt vill vara med om att ta kål på dem. Jag fick alltså något att tänka på efter debatten i måndags.
Det var bara det jag ville säga.