Debatt: Är ni rädda för landstingets kompetens?
Vänsterpartisterna Lotta Heelges och Per-Åke Anderssons inlägg i Folkbladet 21 februari "Därför säger vi nej till vårdprivatisering" gör ingen förvånad.
Det här är en debattartikel. Åsikterna i texten är skribentens egna.
Och så kan det - hemska tanke! - bli dyrare.
Minsta lilla titt bakom frasridån räcker dock för att riva den i småbitar. Naturligtvis kan kvalitetskrav läggas in i entreprenadavtal - men sådant ställer krav på landstinget som upphandlare. Är Heelge och Andersson rädda för, att den kompetensen saknas inom landstinget?
Har landstingets verksamhet saknat något på sistone, är det just långsiktighet och hänsyn till personalen. Heelge och Andersson kan fråga folk på alla nivåer - i Finspång, Linköping, Motala och Norrköping - om landstingsledningens beslut under det senaste decenniet. Alternativt kan de nöja sig med att begrunda den enkät, som för ett par år sedan visade, att endast 18 procent av de anställda skulle rekommendera sina vänner att söka jobb inom Landstinget i Östergötland!
Mina 15 år som ambulansöverläkare i Östergötland gav rikliga erfarenheter. Ambulanssjukvården i Östergötland har alltid varit en entreprenadorganisation. Fram till 1994 rådde entreprenadmonopol - som alltid en dålig lösning. Till 1994 genomfördes den första öppna entreprenadupphandlingen. Landstingets krav på, hur verksamheten skulle bedrivas, blev klara, koncisa och ohotade av käbbel, när motspänstiga politiserande brandchefer, som tidigare motarbetat kompetensutveckling, förbigicks. Samtidigt blev situationen stabil för personalen. När lien gick inom landstingets egen organisation, så att folk sades upp även efter årtiondens tjänstgöring, hotades inte en enda ambulanssjukvårdares jobb.
Inget hindrar principiellt, att detta tillämpas i större skala - på hela sjukhus. Långsiktighet inför kommande perioder ställer hårdare krav på landstinget än nuvarande organisation i egen drift, där ledningen kan styra och ställa efter (kortsiktiga) behag, oavsett hur ryckigt, besvärligt och otryggt det blir för personalen.
Landstingen ställer kort sagt inte samma krav på sig själva som på andra utförare. Detta om något "påverkar arbetsplatserna negativt och ökar pressen på de anställda", som saknar "makt att styra över sin arbetssituation". Att vården - och därmed naturligtvis patienterna - blir lidande, är en självklarhet, som man måste vara politiskt blind för att inte se.
Heelges och Anderssons förmenta omsorger om vårdpersonal och patienter för osökt tanken till det gamla citatet: "Med sådana vänner behöver jag inga fiender."