De grönas stora svek
Det här är en debattartikel. Åsikterna i texten är skribentens egna.
Istället blir det de i valet svårt sargade och nu revanschsugna moderaterna som får denna position. I riksdagen är nämligen socialdemokraterna ensamma större än miljöpartiet, folkpartiet, kristdemokraterna och centerpartiet tillsammans. Ska en mittenregeringen få igenom sina förslag måste den därför få moderaternas aktiva stöd i varje slutvotering i riksdagen. Mittenregeringen blir således gisslan hos Bo Lundgren, som när som helst kan fälla den. Och då väntar antagligen nyval och miljöpartiet får återigen möta sina väljare som till 70 procent identifierar sig som hemmahörande på den politiska vänsterkanten. Det kan bli en sällsynt obehaglig överraskning för Wetterstrand och Eriksson.
Till skillnad från Wetterstrand och Eriksson har Perssons linje ett långt bäst före datum. Det besked som gällde innan valet gäller också efter valet. Persson har begärt mandat för en socialdemokratisk regering - om så i minoritet - och kommer inte att släppa in vare sig miljöpartister eller vänsterpartister i en sådan regering. Det är rätt. Skillnaderna i försvarspolitiken, utrikespolitiken, säkerhetspolitiken och Europapolitiken omöjliggör en sådan koalition. Dels handlar det om signalsystemet i den internationella politiken. Dels är det så att den svenska grundlagen i regeringsformen slår fast att alla regeringens beslut fattas kollektivt.
Det innebär att man antingen är med - eller avgår. Att bilda en regering som spricker på första bästa fråga som rör landets säkerhet eller förhållandet till omvärlden är knappast sinnebilden av stabilitet. En regering kan heller inte avstå från att ta ställning till sådana frågor, vilket förhandlarna i mitten låter påskina. De uppstår ändå och måste hanteras. Har de tilltänkta regeringspartierna inte detta klart för sig väntar obehagliga överraskningar även för dem.