De är inne på en farlig linje
Riskbenägna, kallar Widar Andersson fyrklövern Fredrik Reinfeldt, Maud Olofsson, Lars Leijonborg och Göran Hägglund för. Foto: Scanpix
Foto:
Det här är en debattartikel. Åsikterna i texten är skribentens egna.
Allt annat lika och på kort sikt skulle nog inte särskilt mycket förändras i samhället. De borgerliga politikerna har själva ansträngt sig för att spela ned förväntningarna på systemskiften och stora ingrepp i den svenska modellen. De beskriver sig själva som en något hetare variant av socialdemokratin; värre än så är det inte, vill de säga till väljarna.
I sin första budget kommer de hur som helst säkerligen att besluta om begränsade skattesänkningar för låg- och medelinkomsttagare och om sänkta ersättningsnivåer för bl a sjuka och arbetslösa. Partierna har enats om att sänka de svenska skatterna med 250 miljarder kronor - vilket är en ansenlig summa - under två mandatperioder och de är därför i behov av att inleda sänkningarna så fort som möjligt. Kombinationen av samtidigt sänkta skatter och ersättningar är en profil- och parollfråga för borgerligheten. "Det skall löna sig att arbeta" har borgerligheten skanderat i den politiska oppositionsöken där de befunnit sig för det mesta.
Genom att sänka ersättningarna till människor utanför arbetslivet på samma gång som skatterna sänks något för löntagarna uppnår man målet att det framförallt är de ekonomiska skillnaderna mellan människor - och inte löntagarens nettolön - som faktiskt ökar. Borgerlighetens fixering vid att understryka och förstärka ekonomiska och sociala skillnader mellan människor är det som gör mig allra mest skeptisk till borgerlig politik.
Ledare
Skillnader mellan människor finns och kommer alltid att finnas. Den friske har det generellt sätt bättre än den sjuke. De med hög och användbar utbildning får oftast intressantare och bättre avlönade arbeten än de lågutbildade. De som arbetar mycket, idogt och engagerat har i allt väsentligt bättre livsvillkor än såväl den ofrivilligt arbetslöse som den allmänt arbetsskygge medborgaren. Främlingens livschanser är på det hela mer begränsade än den inföddes.
Skillnaderna finns. En del är inte så mycket att göra åt, andra bör man nog inte göra så mycket åt medan effekten av ytterligare andra skillnader kan lindras och tonas ned. Men varför förstärka skillnaderna?
Sverige ingår i kretsen av öppna och liberala marknadsekonomier. Människors möjligheter att åstadkomma skillnad genom hur de tar för sig av arbete, företagande och studier är inte bara glädjande stora i samhällen av den svenska sorten; de utgör själva drivkraften för välstånd och välfärd.Om detta är de allra flesta i stort sett överens.
Men borgerligheten vill gå längre än så. Med hjälp av skatter och bidrag skall skillnaderna stimuleras att öka ännu mera. Jag tror att de i och med det vägvalet, har slagit in på en farlig linje. De skillnadsskapande krafterna behöver balanseras av gemenskapsbildande och sammanhållande insatser i samhället. Blir balansen alltför skev åt ena eller andra hållet riskerar väsentliga samhällsvärden att gå till spillo.
Borgerligheten är uppenbart beredda att ta den risken.
Låt oss hoppas att väljarna är något mindre riskbenägna.