Därför deltog jag i Pridefestivalen
Louise Malmström
Foto:
Det här är en debattartikel. Åsikterna i texten är skribentens egna.
Sedan funderade jag över hur det kan väcka så mycket känslor och reaktioner när homo-, bi- och transpersoner kommer ut ur garderoberna en gång om året och festar till med en parad på Stockholms gator. Dessutom i samband med seriösa föreläsningar och seminarier och omfattande informationskampanjer, men den verksamheten får förstås föga uppmärksamhet. För att dra en parallell talas det inte mycket om karnevalsyran med halvnakna kvinnor i sambatakter på Drottninggatan i Norrköping. Om karnevalsyran med transvestiter som vinglar fram med höga klackar och rosa plymer på Söder i Stockholm verkar det dock finnas hur mycket som helst att säga.
Min egen erfarenhet är att Stockholm Pride, bland mycket annat, är ett bra tillfälle att som mainstreamklädd landsortsbo få känna på hur det känns att vara avvikande och i minoritet. När jag var där hade jag varken två meter höga plymer eller ABBA-stövlar och jag tyckte att det stod skrivet hetero och lantlolla i pannan på mig. Jag fick det också bekräftat. En tvålfager homosexuell kille slog sig ned bredvid mig på en bänk och frågade om jag verkligen var flata, någonsin hade varit på gayklubben Tip Top och vad jag annars gjorde där egentligen. Då kändes det lite futtigt att mumla fram att jag mest var där för att prata politik.
Ändå är politiken avgörande för livsvillkoren. För människor i allmänhet och för dem som lever tillsammans med någon av samma kön i synnerhet. Ett exempel är temat för årets Stockholm Pride. Vigsel. En självklar möjlighet för den tjej som blir kär i en kille men omöjligt för den som blir kär i en tjej.
Är just vigseln så viktig då? Kan de homosexuella inte bara ha sitt partnerskap och låta den heliga vigseln vara i fred? Det kan man ju tycka.Även om vigseln i sig har stor betydelse för många. Invändningen hade varit än mer relevant om det inte funnits några juridiska skillnader mellanpartnerskap och äktenskap. Om det hade varit möjligt för dem som ingått partnerskap att få assisterad befruktning till exempel. Äktenskapsbalken borde vara könsneutral i Sverige, som den är i flera andra länder. Vigslar borde förrättas av en statlig myndighet och därmed vila på devisen att all offentlig makt ska utgå från folket. Den som sedan även vill gifta sig i kyrkan får naturligtvis göra det. Men då sker det på religionens, inte demokratins, grund. Så fungerar det redan i till exempel Nederländerna och Belgien.Jag kan förstå att det är lätt att glömma bort allvaret bakom Stockholm Pride och bara förfasa sig över sexualisering, glitter och lättklädda kroppar. Glömma att det runt om i landet lever många fler människor som älskar någon av samma kön. Människor som kanske aldrig tågar i parader men som på grund av sin sexualitet diskrimineras, trakasseras och avvisas rättigheter som andra har. Glömma att det 360 av årets dagar inte pågår någon Stockholm Pride och att homo-, bi- och transpersoner då går till jobbet i sina vanliga kläder och lever vanliga vardagsliv.
Jag vill visa att jag tror på deras rätt att få göra det på samma villkor som heterosexuella. Därför deltar jag i Stockholm Pride.