Därför är jag inte medlem i kyrkan
Christer Sandberg
Foto: Fotograf saknas!
Det här är en debattartikel. Åsikterna i texten är skribentens egna.
Men visst övervägde jag det noga. Det är några år sedan nu.
Båda mina föräldrar är med i Svenska Kyrkan. Det hörde ju liksom till i deras generation.
De gifte sig i kyrkan och jag döptes i den.
Men när det blev dags för konfirmation satte jag stopp. Det kändes inte rätt.
Jag var nog en reflekterande ung man som funderade över moral, politik och också religion.
Har jag en själ? Vad är en människa?
Men inte för en sekund kände jag mig hemma i statskyrkan.
Jag såg mest fördömanden och trångsynt moralism.
För det ju är det som är kyrkans historia. Den straffande guden.
Hur många unga kvinnor har inte kastats ut ur gemenskapen därför att de blivit med barn?
Hur många? För många!
Fanny och Alexander
Jag känner den där historien. Ingmar Bergman har skildrat den bättre än de flesta därför att han har förstahandskunskap. Berättelsen om Fanny och Alexander är en betraktelse över en jul för länge sedan.
Släde genom Uppsala. Familjen samlad. Tända ljus. Dukade bord. Nu är det jul igen.
Men så prästen senare i filmen. Suveränt gestaltad av Jan Malmsjö.
- Jag vill tala med Alexander!
Det går inte att komma ifrån. Svenska Kyrkans historia är ingen vacker gobeläng.
Med hänvisning till gud har arma människor plågats.
Nu lever kyrkan med gott renommé och good-will. Även om vi är alltfler som går ur.
De flesta av de nutida prästerna tycks ju stå upp bra emot rasism och homofobi.
Men nog tycker jag att de på allvar borde tala om sin historia.
Kasta första stenen
Kristendomen, precis som Islam och andra religioner, kan nog ge moralisk vägledning.
Om inte gud finns är allt tillåtet, sa en filosof. Inte nödvändigtvis.
Humanismen måste inte vara av gud. Jesus är verkligen för härlig när han står inför mobben som ska stena tjejen som legat med fel kille.
- Den av er som är utan skuld kastar den första stenen!
Men det finns så mycket annat som är bara är vidskepligt och obehagligt.
Det hindrar förstås inte att jag firar jul. Tänder adventsljus. Stjärnan lyser i köksfönstret.
Jag lever i ett land med kristna traditioner.
Traditionerna lever sitt eget liv bortom religionen. Vi måste inte göra upp med traditionerna.
Men om t ex vänsterpartiet ska tvingas att göra upp med sin historia - vilket är helt rimligt - så bör kyrkan också göra det! Det var bara det jag ville säga.