I fullmäktige i Norrköping debatterades nyligen införandet av finska som förvaltningsspråk i kommunen avslöjade sig Sverigedemokraterna som det främlingsrädda parti man är.
"I Sverige talar man svenska, punkt" var ett av uttalandena av SD:s gruppledare Markus Wiechel som fick ledamöterna att studsa till. "Samhället ska inte satsa pengar på att ta hand om andra när vi inte har pengar till skolor åt våra egna", var ett annat uttalande som förde tankarna tillbaka till mörkare tider.
De finsktalande i Sverige - varav många levt flera årtionden i landet och också är svenska medborgare - är alltså inte "våra egna"? Är de något annat slags människor som inte hör hit?
Det måste ses som en ryggmärgsreflex från ett parti som bygger hela sin existens på att exploatera människors rädsla att vara emot att en minoritet som talar ett främmande språk får sina rättigheter reglerade. Att inte kunna göra sig förstådd, eller att inte förstå, leder till utanförskap och social lidande, men det tycks inte bekymra de enda sanna svenskarna i Sverigedemokraterna. Begriper man inte svenska får man skylla sig själv, punkt!
För oss gröna, vars vision är ett samhälle som är ekologisk, socialt och demokratiskt hållbart, är det självklart att gå minoriteter till mötes. Dock inte den minoritet som inte ser människors lika värde som ett fundament för samhällsbygget. Den minoriteten ska alltid bekämpas.
Därför är jag glad att vi nu har Sverigedemokraterna i kommunfullmäktige. Nu har vi dem på arenan och i och kan bemöta dem i öppna debatter inför allmänhetens ögon.