Därför älskar jag fotboll och politik
Fotboll och politik är mina två stora intressen här i livet. Jag är långt ifrån någon expert eller kalenderbitare inom något av områdena. Mitt intresse för politik och fotboll bottnar snarare i min uppskattning av de båda verksamheternas gemensamma mix av primitivitet, folkrörelse och show business.
Foto:
Det här är en debattartikel. Åsikterna i texten är skribentens egna.
På Kopparvallen i Åtvidaberg i torsdags kväll smälte allt detta ihop till ett slags totalupplevelse.
Kopparvallen är en klassisk folkrörelsearena. Efter matchen talar jag med en av alla de frivilliga klubbmedlemmar som städar, säljer, serverar och som på alla andra sätt ser till att allt fungerar. Hon berättar om Åtvids förra storhetstid då storklubbar från kontinenten kom till "sockna" för att möta ÅFF i europeiska cupmatcher. Hon minns det tidiga 1970-talets stora framgångar och segrar. Efter segern mot IFK Norrköping i svenska cupens semifinal öppnas nu återigen möjligheten för Europacupspel för laget i hennes hjärta.
För IFK stämde inte mycket alls denna kväll. Men som spelaren Patrik Jönsson uttryckte det på Folkbladets sportsidor i går:
"...vi får gratulera Åtvid och gråta ett par dagar".
Sen väntar nya matcher och nya chanser. Det är ingen större mening att lägga pannan i alltför djupa analytiska veck efter vare sig förluster eller segrar. Precis så är det också inom politiken. Den gudabenådade skribenten Dieter Strand myntade en gång den ultimata valanalysen i en text på Aftonbladets ledarsida; "Ibland vinner man och ibland förlorar man".
Sedan 2003 har Åtvidaberg ett samarbete med Djurgårdens IF. Brukslagets partnerskap med Stockholms ledande fotbollsindustri är intressant. Utöver samarbetet på spelarsidan har Djurgården placerat sin påläggskalv Magnus Pehrsson som manager i Åtvidaberg. Den ytterst sympatiske Pehrsson bryter verkligen av mot alla träningsoveraller och fotbollsskor i sin snygga kostym. På presskonferensen efter matchen får både Magnus Pehrsson och IFK:s minst lika sympatiska tränare Tony Martinsson frågor om varför ÅFF vann och IFK förlorade.
Tränarnas svar är nästan samfällt att resultatet berodde på att det ena laget var hetare och bättre än det andra i kväll. Så enkelt och så svårt är det.
I bilen på vägen hem lyssnar jag och vår sportchef Kenneth Thapper på Ekots nyheter. I Norge är det val på måndag. Under hela valrörelsen har den socialdemokratiska alliansen under Jens Stoltenberg haft en stor ledning i opinionsmätningarna. Steg för steg knaprar nu de borgerliga in på försprånget. Det ser ut att bli en tuff kamp. Precis som i fotbollen räcker det aldrig med att vara bäst i statistiken, försnacket eller på banketten. Det är alltid matchdagen som gäller.
På vägen hem till Norrköping passerar vi Örtomta. Thapper - som är ett levande uppslagsverk i sportens värld - berättar för mig att storspelaren och målkungen Janne Hellström är uppväxt i den byn. Han var så älskad av Peking Fanz att de uppkallade ett särskilt öl efter honom.
Numera har Hellström återvänt till folkrörelsesidan av fotbollen. Sedan flera år är han "cupgeneral" för en ungdomsturnering i Eneby.
Precis som Lasse Stjernkvist tänker jag. Förut var han uppsatt partisekreterare för socialdemokraterna. Nu är han kandidat i kyrkovalet nästa söndag.
Nya val. Nya chanser.