Dags att satsa på yrkesutbildningarna
Louise Malmström
Foto:
Det här är en debattartikel. Åsikterna i texten är skribentens egna.
Tiderna förändras. På gott och ont. Dagens arbetsmarknad ställer helt andra krav än de som ställdes för trettio år sedan. Det finns inte längre några jobb att söka för den som inte kan läsa och skriva. Även om man faktiskt skulle kunna utföra ett arbete utan att ha gått ut treårigt gymnasium kan man ge sig sjutton på att ingen arbetsgivare är intresserad av att anställa en. Om inte annat så är ju avslutad gymnasieutbildning ett tecken på att man kan sköta tider och överenskommelser och antagligen är allmänbildad nog för att kunna utvecklas och hänga med vartefter förändringar inom yrket sker.
Om det för femton år sedan kanske var hälften av de gymnasieelever som tog studenten som fick någon slags anställning direkt efter sin examen handlar det i dag bara om en handfull som kan räkna med detsamma. För de som valt ett teoretiskt program hör det verkligen till undantagen att man går direkt ut i arbete.
Vikten av att utbilda allt fler allt mer är alltså inte bara ett politiskt påhitt. Det är en direkt konsekvens av det omgivande samhällets och arbetsmarknadens krav. Därför är det både klokt och strategiskt att, som regeringen gjort, sätta upp målet att femtio procent av en årskull ska läsa vidare på högskolan. Utbyggnaden av högskolan ökar dessutom chanserna att minska snedrekryteringen och locka nya grupper som ska fylla framtidens behov av arbetskraft med akademisk utbildning.
Men femtio procent är ändå bara femtio procent. Även om man räknar bort de som faktiskt får jobb efter avslutad gymnasieutbildning finns det en hel drös kvar. Vart ska man ta vägen om man vill ha jobb utan att behöva bli akademiker? Ibland känns det som den gruppen alldeles glöms bort. Man tror kanske att det löser sig självt. Det gör det inte.
Efter att under ett antal år ha satsat framgångsrikt på utbyggnaden av högskolan måste vi anta nästa stora utmaning. Vi måste börja tala om eftergymnasial utbildning i ett vidare perspektiv och inte bara tänka på högskoleutbildningar. För att klara framtidens arbetsmarknad behövs även kvalificerade yrkesutbildningar. Kraven som ställs på den delen av arbetskraften är annorlunda, men knappast lägre. Den tekniska utvecklingen går snabbt framåt och det krävs till exempel flexibilitet och förmåga att tillägna sig internutbildning för i princip alla yrkesgrupper.
Visst finns det redan i dag en mängd eftergymnasiala yrkesutbildningar med såväl låg som hög kvalitet. Men som studerande är det svårt att överblicka vilka möjligheter som egentligen finns och utbildningsstrukturen är oklar. Arbetsmarknadsverket, kommunerna, KY-myndigheten, högskolorna, folkhögskolorna, studieförbunden och privata utbildningsanordnare erbjuder olika utbildningar med olika finansieringsvillkor som värderas olika på arbetsmarknaden och om man vill söka vidare. Det är lätt att bli lurad.
Det är varken möjligt eller önskvärt att vrida klockan tillbaka. En hantverkare kommer att få leva med att vara lite kontorist i bland. Men med en struktur som tydligt visar vad de olika eftergymnasiala yrkesutbildningarna ger, hur det värderas, vad som skiljer dem från högskoleutbildningar och hur man som student kan finansiera sina yrkesstudier skulle vi underlätta betydligt för dagens unga att påverka sina framtida yrkesliv. De unga som inte tillhör de femtio procent som ska bli akademiker.