När Lasse Stjernkvist flyttade till Norrköping var det mycket kulturlivet som lockade. Utbudet var mycket större än i den mindre stad han kom ifrån. Men han funderade på vad han egentligen kommit till:
- Var detta en stor bruksort, eller en liten storstad?
Han kom fram till att det nog var som en stor bruksort, men med ett stänk av storstad.
Krönika
Stjernkvist berättade det här vid ett samtal i onsdags kväll som moderaten Jörgen Rundgren sammankallat till. Han har skapat ett kulturpolitiskt nätverk som började träffas när det var på tal att Norrköping skulle försöka bli Europas kulturhuvudstad 2014. Något som ju sedan rann ut i sanden eftersom det fanns för stor oenighet om idén
Men det fanns några som brann för tanken på Norrköping som kulturhuvudstad, som t ex Marcus Birro och konstnären Stina Opitz.
Hon är från Linköping och när vi träffas så hyllar hon alltid Norrköping som en mycket mer livaktig kulturstad än Linköping.
NTs kulturchef Mats Granberg, som liksom jag var inbjuden till det här samtalet, gjorde klart sin redan kända åsikt. Det här var en amatörmässig ansökan om att bli kulturhuvudstad från amatörer. Så kanske det var också, det kan inte jag bedöma. Norrköping kanske inte hade en chans i matchen, och så skulle det kosta för mycket också.
Men det är intressant att Lasse Stjernkvist tar upp det här med självbilden. Vad är vi? En bruksort? Eller en storstad? Mötet hölls i rådssalen i Rådhuset, där kommunstyrelsen sammanträder.
Det är anspråk på storslagenhet i den här salen. Tidigare kommunstyrelseordföranden i olja, jag sitter vid en oljemålning föreställande Stefan Hagfeldt (M). Han ser rädd ut, så brukar han inte se ut när jag möter honom.
Året var 1910 när det här gigantiska Rådhuset byggdes, påminde oss Lasse Stjernkvist. Precis hundra år sedan alltså. Det var ingen stor stad då. Men något var på gång, på väg att hända.
Bara några år tidigare hade den moderna staden börjat ta form. Spårvägen. Idrottsparken. Ja, Folkbladet grundades ju i samma veva också.
Det är klart att Rådhuset var överdimensionerat då. Men de styrande hade en självbild av att det här bara var en början. Så blev det ju också, inte minst inom kulturen.
Industrikapitalisterna blev mecenater. En symfoniorkester. Ett bibliotek. Ett konstmuseum byggt på donationer.
Så var det också en arbetarrörelse som ville få sina medlemmar medvetna, snarare än försupna. ABF: s betydelse ska nog inte underskattas. Och så politiker som vågade, nästan alltid var de socialdemokrater.
Så blev Norrköping en kulturstad.
Nu när vi ser De Geerhallen glömmer vi lätt att bygget var kraftigt ifrågasatt. Så har det alltid varit med stora projekt och så är det än idag, som Nya Parken t ex. Det är sunt, så är det ju också i privatlivet.
Någon har rollen att säga: " Vänta lite nu, har vi verkligen råd med det här?! Men de där visionära, de som tror att något är på gång, att det här bara är början, behövs också.
Erfarenheten säger att det slut ändå är de som får rätt.
Det var bara
det jag ville säga.