Bossen som arbetarhjälte
På söndag spelar Bruce Springsteen på Hovet. De som har biljetter är bara att gratulera. Jag såg den här showen i London i förra veckan. Bossen gör något mycket märkligt: han spelar in gamla arbetarsånger, sjömansvisor och spirituals och ger sig ut på turné med ett band där banjo, fioler och dragspel är soloinstrumenten.
Det här är en debattartikel. Åsikterna i texten är skribentens egna.
"The Seeger Sessions - We shall overcome" heter skivan och turnén.
Pete Seeger är en 87-årig veteran inom amerikansk musik.
Tillsammans med folk som Woody Guthrie och Leadbelly skapade han på 1940-talet något nytt som byggde på något gammalt. En musik som ville säga något om samtiden.
De sjöng på fackföreningsmöten och politiska sammankomster. Men de spelade också in skivor och hördes i radio. En del av deras sånger sjöngs över stora delar av världen. "Where have all the flowers gone" spelades in av Marlene Dietrich. "Goodnight Irene" blev en schlager i Sverige med Sven Lindberg. Så kom senator McCarthy och hetsen mot kommunister.
Pete Seeger var verkligen kommunist och ställdes också inför rätta för "oamerikansk verksamhet".
Hans musik framfördes inte på nästan två decennier i nationell tv eller radio i USA.
Det var inte förrän Johnny Cash tog med honom i sin tv-show som isen bröts och Seeger började spelas igen.
Då hade en ny generation folkmusiker, med Bob Dylan i spetsen, gjort succé. Och de tvekade inte att berätta varifrån de fått inspirationen.
"We shall overcome", kallar alltså Bruce projektet. I Sverige har den där sången nästan blivit ett skämt.
Något Birgit Friggebo drog till med när hon och Carl Bildt besökte en invandrarförort när Lasermannen härjade. De som var utsatta för det besinningslösa våldet ville veta vad politikerna tänkte göra.
När de inte hade några svar så hettade det till. Då föreslog Friggebo att alla tillsammans skulle sjunga just "We shall".
Från början en gammal baptisthymn som Pete Seeger tog upp och gjorde om till en sång för arbetarrörelsen. Senare medborgarrättsrörelsens viktigaste sång. En sliten dänga.
Det krävs mod för att ge sig på den i dessa dagar. Men Bruce Springsteen har mod.
Han tar ner uttrycket. De arton(!) musikerna får lugna ner sig en stund där på Hammersmith. Så berättar han historien om sången.
Och till slut framför han den. Eller vi gör det snarare. Alla står upp och sjunger. Lite väckelsemötevarning är det allt.
Men det är fantastisk musik med ett band som glöder av spelglädje. Och det är någon som vill säga något.
Få oss att sjunga allsång i gamla arbetarsånger. Bossen som arbetarhjälte. Är det här verkligen 2006?
Jodå. Det är ju många som vill spela rollen som working- class hero idag.
Men jag tycker nog faktiskt att den här mångmiljonären gör det med större trovärdighet än vissa andra. Det var bara det jag ville säga.
-
<a href="mailto:christer.sandberg@folkbladet.se"></a>
<img src="http://www.folkbladet.se/Upload_Images/Ledare-insandare/christersandbergny.jpg" width="94" height="110" border="0"><a href="mailto:christer.sandberg@folkbladet.se">
<span class=color style='color:#BF1229;'>Chefredaktör
Christer Sandberg<br>011-200 401</a></span>
<img src="http://www.folkbladet.se/Upload_Images/Ledare-insandare/christersandbergny.jpg" width="94" height="110" border="0"><a href="mailto:christer.sandberg@folkbladet.se">
<span class=color style='color:#BF1229;'>Chefredaktör
Christer Sandberg<br>011-200 401</a></span>