Bodström gör rätt
Förre justitieministern Thomas Bodström har startat en advokatbyrå tillsammans med (snart) förre jämställdhetsombudsmannen Claes Borgström. Firma Borgström & Bodström kommer säkert att göra bra affärer. Borgström och Bodström lär locka kändisar till sig och de kommer utan tvekan att framträda i spektakulära rättegångar framöver.
Snart förre jämställdhetsombudsmannen, Claes Borgström (t v), och förre justitieministern, Thomas Bodström (s), startar advokatbyrå tillsammans. Helt rätt, tycker ledarskribenten. Foto: Drago Prvulovic/Scanpix
Foto:
Det här är en debattartikel. Åsikterna i texten är skribentens egna.
I en intervju med Cecilia Hagen i Expressen säger Bodström att han även "har lovat Mona att vara kvar" i rollen som ordförande för riksdagens justitieutskott.
Thomas Bodström har - precis som sin advokatkollega Peter Althin, riksdagsman för Kd - fått möta en del kritik för att han ska extraknäcka som advokat vid sidan av riksdagsuppdraget. Kritiken är felaktig.
Att vara riksdagsledamot är inget arbete i vanlig mening. Sedan urminnes tider är uppdraget som ledamot i riksmötet tvärtom ett slags förtroendeuppdrag som inte bara kan, utan bör kombineras med vanligt civilt liv.
Riksdagsmannen ska inte sugas upp i statens och politikens maskineri. Det som skiljer ut riksdagsledamöterna från kadrarna av övriga politiska tjänstemän är att de är folkvalda.
Tanken med riksmötet är att ledamöterna sammantaget skall representera en så stor del av samhället som möjligt. Bodströms återupptagna yrkesarbete är därför inget problem. Tvärtom är det en tillgång. Däremot är det ett demokratiskt underskott att huvuddelen av riksdagsmännen har förstatligats och ägnar sig åt (parti) politik på heltid.
Fler borde därför göra som Thomas Bodström och till dels leva kvar i och utöva sina ursprungliga yrken.
En advokat i Stockholm med egen byrå har det förstås mer förspänt än de flesta andra. Men det kan inte finnas några oöverstigliga hinder för någon av ledamöterna i aktiv ålder att upprätthålla sina yrken på deltid.Problemet är att ganska många av ledamöterna inte har några "riktiga" yrken att falla tillbaks på.
Många har mer eller mindre levt hela sina liv i den politiska sektorn - långt innan de blev riksdagsmän.