Det här är en debattartikel. Åsikterna i texten är skribentens egna.
Kanske skrivs nu sista kapitlet i historien om Saab. Om hur ingenjörerna på Svenska Aeroplan AB får uppdraget att bygga en bil. En bil med ett utseende som en flygplanskropp, fast utan vingar. Min pappa var faktiskt med och byggde den första Saaben vid fabriken i Linköping 1946. Men någon Saab-entusiast blev han inte för det. Den där udda tvåtaktaren splittrade landets bilister. Några blev verkliga fantaster, medan andra sa som min farsa: "Förkortningen Saab betyder Sälj-Aset- Annars-Byt!" (Alternativt: "Skrota...") I Linköping har Saab alltid varit bilen framför alla andra. Man kan faktiskt än i dag se det med blotta ögat. Det rullar en mycket större andel där än i Norrköping. Jag har själv aldrig ägt en Saab. Men en gång höll jag på att omkomma i en. Det var när jag och en tjej liftade i England i ungdomen. Vi fick lift sent en kväll utanför Newcastle. "Är ni från Sverige? Då känner ni väl er hemma i min Saab, det är världens bästa bil." Trevligt. Så berättade han varför han plockat upp oss. Han var tvungen att köra till London, men var så trött att han knappt kunde hålla ögonen öppna. Kunde någon av oss köra? När han insåg att ingen av oss hade körkort, sa han: "Ok, då får ni prata med mig hela tiden, så att jag inte somnar." Tjejen somnade genast själv i baksätet. Jag satt bredvid föraren - och pratade. Ibland nickade han till. Då höjde jag rösten och han vaknade och trampade ännu hårdare på gasen. Saaben flög fram, precis som flygingenjörerna kanske hade tänkt sig en gång. Jag önskade i det läget att de också hade försett bilen med en autopilot. Det var svårt att komma på samtalsämnen. Så somnade han på riktigt. Han höll i ratten, men hakan vilade tungt mot bröstet, han sov verkligen! Och vaknade inte hur jag än vrålade. Saaben gick ännu rakt fram i mörkret. Men så drog den sig mot mitträcket och gick till slut in i det. Jag tog ratten. Ett gnistregn från krocken mot räcket regnade över oss. Saaben krängde och sladdade. Men vi höll oss kvar på vägen. Både den sovande passageraren och den sovande föraren vaknade. Den senare tyckte det var mitt fel, eftersom jag inte oavbrutet samtalat med honom. Vi kom i alla fall oskadda fram till London i den något skadade Saaben. Jag kan förstås inte alls skylla denna upplevelse på bilen. För mig är det dock oundvikligt att förknippa märket med skräckfärden. Men jag har andra Saab-minnen. Erik Carlsson "På Taket", rallyföraren som ibland körde ut i terrängen. Men han vann en del också. Han är ett barndomsminne med sin Saab. På senare år har ju Saab i USA blivit en markör för intellektuella. Jerry Seinfeld kör en Saab Cabriolet i tv-serien. Kurt Vonnegut var Saab-försäljare. En misslyckad sådan enligt egen utsago. Han antog att det var just därför han aldrig fick något Nobelpris... Det viktiga nu är ju att rädda jobben i Trollhättan. Men Saab är mer än vad ögat kan se. Det är berättelsen om det moderna Sverige, kopplad till minnen hos många av oss. Det var bara det jag ville säga.
