Bilden av dig - äger inte du
Christer Sandberg
Foto: Fotograf saknas!
Det här är en debattartikel. Åsikterna i texten är skribentens egna.
Jag märker ibland att det här inte är självklart. Och jag har förståelse för att det kan vara knepigt.
I söndags kväll blev jag uppringd av en kvinna som var arg därför att ett foto av henne publicerats i Folkbladets 100-årsbilaga.
Vi borde ha frågat om hennes tillstånd innan vi tryckte tidningen, menade hon. Visst kan man förstå synpunkten.
Nu rör sig inte det här om någon obehaglig bild - tvärtom.
Dessutom är bilden publicerad tidigare, för trettio år sedan, och med medgivande av berörda.
Att vi skulle ha gjort något fel kan jag alltså svårligen se.
"Privatlivets helgd"
I de etiska reglerna står att vi utgivare noga ska överväga publicitet som kan "kränka privatlivets helgd".
Man ser framför sig fotografen som med sitt teleobjektiv har total insyn i sovrummet hos någon potentat.
"Visa alltid offren för brott och olyckor största möjliga hänsyn", står det vidare i de etiska reglerna.
De allra otäckaste bilderna väljer vi därför bort. Så gör de flesta redaktioner. Oftast är det här enkla beslut.
Men det kan vara svårt att förutse vilken bildpublicering som kan väcka förargelse.
Det visar ju reaktionen från kvinnan som ringde mig i söndags.
Den mest oskyldiga bild kan ställa till det för den enskilde.
Ett par svävar fram på ett dansgolv.
Någon identifieras som publik på en fotbollsmatch.
Några går med i ett demonstrationståg.
De kanske inte alls förväntades vara där. Jag känner till några sådana fall.
Topless i tidningen
Publiceringen har inneburit skada för de som var med på bilderna.
Ändå kan man inte säga att tidningen brutit mot de etiska reglerna.
Men det finns andra tillfällen som prövar omdömet hos fotografer och utgivare.
Sommarbilden från badstranden. En ren idyll. Barnfamiljer.
En liten pojke som gräver i sanden. En tjock gubbe läser en bok. En tjej som solar topless. Några spelar badminton.
Men det är ju inte säkert att den solbadande tjejen vill exponera sig i tidningen.
(Kanske inte den tjocke gubben heller.) En proffsig fotograf frågar alltså först.
Reportage från sjukhus. Vi har haft en hel del sådana det gångna året.
Och alltid varit noga med att fråga om lov innan kameran börjat registrera.
Passfotot offentligt
Även om en person absolut vägrar att ställa upp på bild så kan vi publicera porträttet.
Tidningen kan ju köpa en bild från körkortsregistret eller få ut passfotot. Det är offentliga handlingar.
Visserligen har just det här nu något inskränkts, men möjligheten finns fortfarande.
Det här är något som ska användas med stor försiktighet.
Min erfarenhet är att nästan alla är försiktiga också. Jag har själv utnyttjat det vid ett par tillfällen bara.
Nu jobbade jag i många år med radio - och då var det ju liksom aldrig aktuellt...
Inte heller rösten
På radion var jag med om att den Saab-anställde som skriker "Jävlar, jävlar, jävlar..." när JAS kraschar vid landning i Linköping ringde mig och krävde betalt för inslaget. Men så är det inte heller.
Det är inte den som säger något i en journalists mikrofon som har upphovsrätten.
Man äger inte bilden av sitt ansikte. Inte heller ljudupptagningen av rösten.
Jag uppmanade kvinnan som ringde och var arg att göra en anmälan till Pressens Opinionsnämnd.
Nämndens uppgift är just att utreda fall där någon anser sig ha skadats av en publicering.
Jag ser fram emot en sådan prövning. Hur det än blir med den så kan det vara bra att ha grunden klar för sig:
Vi äger faktiskt inte bilden av oss själva. Det var bara det jag ville säga.