I takt med att mängden orörd natur minskar samtidigt som den hotas av exploatering bildas nya lokala och regionala grupper som kämpar för dessa områdens bevarande. Detta sker nu såväl i Sverige som runt om i världen. Engagemanget för Åbyskogen är ett litet lokalt och hoppingivande exempel.
Problemet och tillika utmaningen är att utvecklingen på det stora hela går åt helt fel håll. Gruvnäringen härjar som aldrig förr. I Sverige skänker man i stort sett bort hela fjällvärlden gratis till internationella bolag. Skogsskövlingen fortsätter i samma rasande takt som om ingen upplysning om konsekvenserna eller någon debatt någonsin ägt rum. Som om rödlistan - med sina drygt 2000 hotade och missgynnade skogslevande arter - aldrig existerat. Haven fiskas ut och förgiftas.
Till och med vindkraften som ju en gång utvecklades av miljömedvetna människor har nu blivit en rent ut sagt miljöförstörande verksamhet i och med att den i mycket stor skala är på väg att etableras i tysta, tidigare orörda områden med höga naturvärden. Den används nu till att ytterligare öka konsumtionen av el som ett led i att upprätthålla tillväxtsamhället. Inte som den borde – bli en del i avveckling av kärnkraft och annan miljövidrig energiproduktion som ett led i en omställning till minskad konsumtion och ett mer hållbart samhälle.
Med tanke på utvecklingen förundras jag över att inte fler engagerar sig och jag undrar över hur de som inte gör det resonerar. Hur tänker exempelvis alla de människor som lever hela sina liv i en storstad och kanske aldrig ens är ute i naturen? Vet de om att maskar är viktigare än människor? Eller fjärilar, humlor och bin? För så är det. De klarar sig utan oss, men vi klarar oss inte utan dom. Om vi försvann skulle allt fungera precis som vanligt i naturen, men om de försvann skulle naturen och ekosystemen - som vi ju för vår överlevnad är beroende av - kollapsa.
Hur tänker beslutsfattarna? Vad lärde de sig i skolan egentligen?
När Paul Watson från organisationen Sea Shepherd pratar miljö med barn brukar han likna jordklotet vid ett rymdskepp som i mycket hög hastighet åker omkring i vår galax. Som alla rymdskepp har även rymdskeppet jorden ett livsuppehållande system. Det livsuppehållande systemet är biosfären. Den förser oss med maten vi äter, syret vi andas, reglerar temperatur och klimat. Allt sköts av en besättning. Inte av oss. Vi är passagerarna. Vi har fullt upp med att roa oss. Besättningen som består av bakterierna, maskarna, insekterna, träden, växterna, fiskarna och alla andra varelser gör hela jobbet. Men vad gör vi med besättningen? Jo, vi håller på att utplåna den. Vi vet inte exakt var gränsen går, men snart har vi dödat så många i besättningen att hela systemet riskerar att kollapsa.
Vi måste börja skydda vår besättning bättre om vi ska ha en chans att överleva på sikt. De är våra bästa vänner. Om inte världens regeringar och beslutsfattare vill får vi väl göra det själva.