Bert Karlsson viskade i mitt öra
Janne Josefsson gjorde sitt sista Debatt i Sveriges Television i torsdags kväll. Jag tillhör inte de frekventa tittarnas skara. Inte för att jag har någonting emot Janne Josefsson.
Det här är en debattartikel. Åsikterna i texten är skribentens egna.
När vildvuxna och gapiga debatter var nytt i tv-mediet så var jag en flitig deltagare. Det var kul, lärorikt och egot vattnades förstås.
Robert Aschberg var pionjär med sitt Diskutabelt i TV 3. Det blev ganska många besök i studion för min del. En del program har fastnat i minnet. En gång ingick jag, Bert Karlsson, Arne Imsen – ledare för Maranata som nu har återförenats med sin skapare -, Helge Pyramid – original från den haschdoftande fristaden Christiania – och en norsk kvinnlig ”performanceartist” i något slags panel som skulle sia om framtiden.
Aschberg ledde programmet på sedvanligt burdust och hjärtligt sätt. Första frågan gick till Arne Imsen, ”När kommer Jesus”?, ville Robert Aschberg veta. Imsen började prata runt och omständligt om ämnet. Efter någon minut avbröt Aschberg med konstaterandet: ”Samma gamla svammel som vanligt; inga klara besked.”
Helge Pyramid ombads att förutse haschprisets utveckling under det kommande året. Helge blev förnärmad; jag tror han var något slags seriös fundamentalist som bar på djupa och invecklade tankar om livet och samhället. Han hade säkert förespeglats möjligheten att få lägga ut texten om dessa ämnen i programmet. Så blev det inte. Vilket inte gjorde programmet sämre.
Min egen roll i programmet kan jag inte riktigt komma ihåg. Det kan ha varit något politiskt. Eller något om droger och moral. Det jag däremot minns klart är att Bert Karlsson ivrigt viskade i mitt öra om den norska performanceartistens fysiska företräden.
En gång flögs jag ner till en biograf i närheten av Christiania i Köpenhamn. Diskutabelt skulle spela in en show om fria och/eller förbjudna droger. Inspelningen var helt kaotisk. TV 3 gjorde lågbudgetproduktioner. Flera program spelades in under samma dag. Före vårt drogprogram hade det spelats in ett program om kärnkraftverket Barsebäck som på den tiden var en tvistefråga mellan Sverige och Danmark. Några av deltagarna i kärnkraftsprogrammet hade dröjt sig kvar i TV 3: s fria bar. Mitt under inspelningen av vårt program och ordentligt i gasen vinglade ett antal danskar upp på scenen och skanderade Va ska väck? Barsebäck! Va ska in? Sol och vind! Robert Aschberg tog det med ro.
Även utan denna spontana demonstration var inspelningen av vårt program helt otroligt rörig. En av gästerna var Göran Skytte. Han gav mig goda råd: ”Skrik så högt du kan”, sa Skytte. Och det gjorde jag. En gång flera år senare såg jag av en slump programmet när det repriserades. Det var ett riktigt bra program. Teknikerna måste ha gjort ett mycket gott arbete.
Under åren har det sedan blivit många ”Kvällsöppet” i Göteborg och Umeå och ”Glashuset” i Malmö och mycket annat. Många skickliga programledare har lärt mig vad sådana här program går ut på. ”Debatten ska fortsätta ute i stugorna”, sa alltid Sievert Öholm. Som deltagare ska man vara förberedd på att så slagkraftigt som möjligt göra sitt för att programmet ska bli bra och debattstimulerande tv. Man kanske får en minut i rutan. Den minuten ska inte slängas bort på krångliga och invecklade resonemang. Nyanserna kommer sedan i det fortsatta samtalet ”ute i stugorna”.
Så är det med sådana här program.
Janne Josefssons sista program var inget undantag. Invandringen diskuterades. Dagen till ära hade Josefsson plockat fram Nalin Pekgul (S) och Nyamko Sabuni (FP) på scenen. Jag ska inte recensera programmet. Men flera av figurerna – inklusive invandraren som bytt namn, de ariska ”Förortsborna” och i vart fall 50 procent av politikerna - hade mer än väl platsat i ett Aschbergprogram i genrens barndom. Och jag kände mig mycket tillfreds där ute i en av stugornas soffor.