Berätta om nazipappan
Christer Sandberg
Foto:
Det här är en debattartikel. Åsikterna i texten är skribentens egna.
Det skulle gå att skriva en artikel i Folkbladet om våra lokala kändisar som finns med i boken; läkaren, industrimannen, prästen, redaktören, musikern, affärsinnehavaren... Men jag avstår. Det blir bara namedropping av samma slag som när bekanta vill att jag ska tala om vem som är "den kände idrottsmannen", eller "artisten".
<b>Adelskalendern</b>
Men ändå. Det är en intressant bok. Visst ger materialet utrymme till reflexioner. Några ger sig direkt för var och en som bläddrar i den. Här finns ju halva adelskalendern! Det går inte att snacka bort, det är så uppenbart att adeln måste ha varit kraftigt överrepresenterade bland nassarna. Sedan är det de geografiska skillnaderna. Fler i Linköping än i Norrköping. Garnisonsstäder var starka fästen. Men varför så många i Valdemarsvik? Analysen återstår att göra.
Några titlar och namn sticker ut och reser frågor. När flera i det tyskvänliga förbundet anger "riksdagsman" som titel undrar man förstås för vilket parti. Verner von Heidenstam "fil dr Övralid" finns med. Det är förresten flera författare som vill manifestera att de beundrar Hitler. Valdemar Hammenhög t ex, han som skrev den anti-judiska "Pettersson & Bendel". Populära schlagerkompositörer som Fred Winter och Karl-Ewert. Men här finns andra journalister och författare vars namn man hajar till inför i det här sammanhanget.
Det är min övertygelse att det skulle vara en gåva om de som ännu lever kunde träda fram och berätta hur tidsandan var, vad det var som lockade i nazismen. Det skulle synliggöra fallgroparna så att inte nya generationer ramlar i dem. Jag svärmade själv för en totalitär ideologi i ungdomen, fast på andra kanten, så att säga. Så många med mig. Det talar jag gärna om, ser gärna att den tidsepoken genomlyses och kritiskt granskas. Men man måste förstås minnas vad McCarthy ställde till med i USA på 1950-talet.
<b>Berätta Silvia!</b>
Jag menar, personerna i Hübinettes bok är inte misstänkta för krigsförbrytelser. Vi ska inte döma dem som förtappade för tid och evighet, framför allt inte i andra, tredje och fjärde led. Carl Johan De Geer har med värme berättat om en avhållen anhörig som var nazist. Nyligen kom en eftertänksam bok som berättar om farfar som var rasbiolog.
Det skulle ha ett stort värde om drottning Silvia tog tillfället i akt och berättade om hur det var med pappan som var medlem i nazistpartiet. Ingen skugga faller ju över henne, men hennes berättelse skulle ge dimensioner vi kunde ha nytta av.
De flesta väljer ändå tystnaden som metod. Ingvar Kamprad höll tyst tills sanningen kom ikapp honom. När jag ringde honom i Lausanne för en intervju, om hans nazitid, var han mycket tillmötesgående. Angelägen helt enkelt att ge sin version.
<b>PO höll tyst</b>
Författaren och centerriksdagsmannen PO Sundman hemlighöll in i döden och kunde inte få replik på Per Svenssons bok. Den enda jag kommer på som alldeles oprovocerat berättat om sin ungdomliga vurm för nazismen är Ingmar Bergman. Så går han inte heller till historien som i första hand nazist.
Med PO Sundman är det ju precis det som är den uppenbara risken, hur orättvist det än faktiskt kan vara. Så de som ser pappas eller mormors namn i boken och minns hur det var. Träd fram med era berättelser!
Då kan historien bli gripbar och förståelig.