Barnets bästa är en könslös fråga
Har statlig auktorisation av mänskliga parrelationer något med barns bästa att skaffa? Den frågan ställdes tidigare i år på sin spets när enmansutredaren Hans Regnér föreslog att äktenskap i framtiden skall kunna vara samkönade. I går publicerade DN debatt en artikel där motståndet mot Regnérs förslag artikulerades.
"Det bästa för barnen är så vitt jag förstår att växa upp omgivna av trygga och pålitliga vuxna personer som är kapabla att ge barnen där barnen ett bra stöd för sin socialisering och integration i vuxenlivet" skriver Widar Andersson apropå debatten om homosexuella och barn. Foto: Hasse Holmberg/Scanpix
Foto:
Det här är en debattartikel. Åsikterna i texten är skribentens egna.
Debattörerna åberopar en parlamentarisk fransk utredning som har ändat i slutsatsen att "barnets bästa", i linje med FN-konventionen, kräver att äktenskap endast tillåts mellan man och kvinna. Argumenteringen är svår att följa. Det bästa för barnen är så vitt jag förstår att växa upp omgivna av trygga och pålitliga vuxna personer som är kapabla att ge barnen där barnen ett bra stöd för sin socialisering och integration i vuxenlivet. Statlig auktorisation av relationerna har nog faktiskt väldigt lite att skaffa med barns bästa.
Östgötapolitikerna och deras debattkompisar - däribland den kontroversielle kristdemokraten Mikael Oscarsson med sina rötter i församlingen Livets Ord i Uppsala - anser att det räcker med registrerat partnerskap för de homosexuella.
Inom den synliga och organiserade homosexuella "rörelsen" av idag finns två tydliga och motstående tendenser. Dels kan man allt mer klart skönja en längtan efter normalisering och integration. Förslaget om att kunna ingå äktenskap och att adoptera barn på samma sätt som heterosexuella personer, är ett av flera uttryck för denna opinion. Å andra sidan finns en stark lust att skilja ut sig, att provocera och att chockera "småborgerligheten" genom parader och spektakel av olika slag där den sexuella utlevelsen betonas starkt.
Båda tendenserna är begripliga. I längden är de dock förmodligen oförenliga - i vart fall som två lika starka förhållningssätt. En jämförelse med det politiska livet är inte helt fel. Partier som har sin upprinnelse i samhällets undervegetation av protester och missnöje kommer - i de fall de överlever väljarnas provningar - förr eller senare till punkten där de måste bestämma sig för den fortsatta färdriktningen. Skall de eftersträva att vara valbara för regeringsuppdrag, måste de visa att de är mogna för ett sådant ansvar. Socialdemokratins transformering från att vara ett parti för dåtidens röstlösa och fattiga utanförskap till Sveriges i särklass största och viktigaste maktparti, bär syn för sägen. Förvaltaransvaret för det bestående har blivit en del av partiets själ. Självklart finns det rötter kvar från forna tiders utanförskap och underifrånperspektiv - det är dessa rötter som ger partiet dess värderingar och som driver på för samhällsförändrande och demokratiserande reformer. Men ansvaret för dagens samhälle är alltid påtagligt inom socialdemokratin.
Det homosexuella samhället närmar sig nu sitt vägskäl. Normalisering och statligt auktoriserade samlevnadsformer går inte rakt av att förena med kampanjer som mer leder tankarna till underground och utanförskap.
Barns bästa har väldigt lite med kön och statligt reglerade samlevnadsformer att göra. Barns bästa står och faller däremot med mogna, vuxna personer som är beredda att ta ansvar.