DEBATT: Bara en utopi

För närvarande förefaller striden om de kommande årens regeringsmakt att vara mycket jämn. Utöver dem som röstar socialdemokratiskt eller borgerligt kommer cirka 15 procent att sitta kvar i soffan. Resterande väljare lägger sina röster på specialpartier av diverse slag; mer eller mindre reformerade kommunister och rasister, miljöpartier, kvinnopartier, notalgipartier, EU-motståndarpartier och skämtpartier.

Valrörelsen från nu och framöver kommer att inriktas på alla de väljare som "skulle kunna tänka sig" att rösta på något annat sätt än vad de - eller deras föräldrar - gjort tidigare.
Det mest intressanta med årets val är moderaternas försök att sälja in sig som ett arbetarparti. Ansatsen är i och för sig inte ny. Men det politiska minnet är kort. Socialdemokratins onormalt radikala 1970-tal och moderaternas avvikande, nyliberala 1980-tal skymmer sikten för 1950- och 60-talens "folkhemshöger" som bland annat statsvetaren Stig-Björn Ljunggren skildrat i avhandlingar och böcker. På den tiden var den skötsamme, husägande och svenske arbetaren närmast ett ideal inom högern.
På 1990-talet fanns bara en "arbetarspillra" vid namn Sten Anderson kvar i den moderata riksdagsgruppen. Han hade det inte så kul. Numera är Sten Andersson istället frontfigur i Sverigedemokraterna.

Moderaterna har hittills lyckats tämligen väl med sin återupptagna framtoning som arbetarparti. I opinionsmätningarna har (m) närmast fördubblats jämfört med det miserabla valresultatet 2002.
Kombinationen av skattesänkningar, socialkonservatism och i stort sett bibehållna välfärdssystem har vunnit ökat stöd i de socialdemokratiska gränstrakter där val avgörs i Sverige. Moderaterna ligger sensationellt högt i rankingen av bästa parti bland LO:s medlemmar. Lagom inför första maj presenterade partiet också en enkätundersökning där fackligt anslutna inom LO sades ge stort stöd åt flera av moderaternas valfrågor.
Men snart börjar hårdkörningen för moderaterna. De har två huvudsakliga problem. Ett är att de föreslår försämringar för sjuka och arbetslösa medborgare. I en ekonomi som växer så det knakar kan många människor uppleva det som småaktigt och rentav elakt att ta skärven från den fattige på det viset. Moderaternas andra problem är att de inte har släppt tanken på ett "helt annat samhälle".

Reinfeldt har, med starkt bifall från Maud Olofsson, talat om en långsiktig vision där skatterna skall sänkas med 250 miljarder kronor. Därmed markerar de att de innerst inne anser sig vara på väg mot ett drömsamhälle som avsevärt skiljer sig från dagens. Tidigare bar även socialdemokratin på motsvarande utopiska drag. Vid partikongressen 2002 ändrade partiet slutligen sitt partiprogram. Skrivningarna om det nya och antytt socialistiska samhälle som hägrade vid det fjärran målet, togs bort. Socialdemokratins program överensstämmer sålunda med den sedan decennier etablerade praktiken av att "laga efter läge" och att finna majoriteter och stöd för det man vill göra här och nu.
Reinfeldts och Olofssons uttalade vision om slutmålets lågskattesamhälle gör dem vidöppna för kritiska frågor och växande tvivel i arbetarnas och medelklassens väljarled. 1976 vann Thorbjörn Fälldin valet på att skrämmas med den socialistiska taggtråd som (s) skulle rulla ut mot västvärlden om de fick fortsätta att regera. I politiken går ofta svinhugg igen. Moderaterna lär därför få äta upp sin lågskattevision många gånger när valrörelsen rullar igång på allvar.

Information till våra läsare

Debatt: Bara en utopi

Moderaterna bär fortfarande på en utopisk dröm om ett helt "nytt samhälle". Drömmen om det framtida lågskattesamhället kommer att ställa till problem för moderaterna i den slutliga kubbningen om väljarnas gunst i höst, skriver Widar Andersson i dagens ledare.