Bakslag för nomenklaturan
Torsten Nilsson
Foto:
Det här är en debattartikel. Åsikterna i texten är skribentens egna.
Företagsledarna tog på sig marknadskostymen och försökte erinra sig allt vad som stod i partihandböckerna om (1800-talets) kapitalism. Snart var de ivriga och giriga kapitalister, som utan att blinka roffade åt sig statens företag. En f d ukrainsk premiärminister stack till USA med 800 miljoner dollar.
Militärerna behövde bara sprätta bort litet kommunistiskt lullull från uniformen. Sedan hälsades de varmt välkomna av Nato och USA. Säkerhetstjänsterna bytte namn och fortsatte sedan sitt skumma spel, lika uppskattade av de nya herrarna som av de gamla. Företagsamma agenter som Putin kastade sig in i politiken och nådde i det vakuum som uppstod efter kommunistpartiets sammanbrott snabbt toppen.
Det är viktigt att minnas detta arv när man ska försöka förstå vad som händer i Ukraina. Ett land där mycket förblivit vid det gamla, särskilt i de östra "ryska" delarna där nomenklaturan inte släppt ifrån sig mycket makt. De västra delarna, som införlivades i Sovjetunionen först 1939, är mer vända mot Europa. Där vill man kasta loss från det gamla ryska väldet.
För KGB-tsaren Putin är detta en styggelse. Han behöver Ukraina för att Ryssland fortfarande ska framstå som en stormakt. Han satsade därför stort på den proryske kandidaten Janukovitj. Försåg honom med pengar, PR-konsulter och för säkerhets skull även experter på valfusk.
Men det gick inte att organisera ett kommunistiskt fuskval i det relativt upplysta Ukraina, och nu står Putin där med skägget i brevlådan. Han har gjort sig löjlig i Ukraina genom att flera gånger gratulera Janukovitj till en "ärlig" seger, och han har mist sympatier i Europa och det annars så välvilligt inställda USA.
Allt fler frågar sig vad Putins alltmer enväldigt styrda Ryssland egentligen är på väg.
I Sverige satsar vi hoppfullt på att Ryssland numera är ett demokratiskt grannland som inte har några andra avsikter än att fortast möjligt svinga sig upp till vår levnadsstandard. Det står också på Putins dagordning, men samtidigt tycks han nära samma storryska drömmar som sina föregångare, alltifrån tsarerna på 1700-talet till de kommunistiska härskarna under 1900-talet.
Moskva har underblåst separatistiska strävanden i de f d sovjetiska republikerna Georgien och Azerbajdzjan, och även i Ukrainas grannland Moldavien, när dessa länder försökt gå sin egen väg. Det finns tecken som tyder på att Putin överväger samma taktik i Ukraina. Ett land som är splittrat religiöst, etniskt och politiskt, men som ändå tycks ha en stark nationalkänsla. De östliga provinserna är troligen inte intresserade av att bli en rysk enklav, avskuren från väst.
Det blir svårt för Putin att acceptera att Ukraina, Rysslands vagga, drar sig ur den ryska intressesfären. Men det blir samtidigt en politisk och diplomatisk utmaning för Europa att bereda ett självständigt och demokratiskt Ukraina plats i den europeiska familjen, utan att allvarligt försämra relationerna till Ryssland. Europa klarar inte den uppgiften utan att stärka sin egen sammanhållning och ge EU en tydligare roll i utrikespolitiken.